Etikett: Wisława Szymborska
-
61. Barn
Som ett djur sänker hon huvudetoch gnider det mot ditt bröst,lägger kinden mot kroppen ochkryper intill. En mycket litenapa som ser på sin skärm och ler,härmar bokstäver och en världatt komma nära. Jag sitter på kökssoffan och flyttar migså nära det går. Känner doften frånarmhålorna och människokroppen.Den blå träningsoverallen, kraften,tills jag blir för nära. Hur…
-
60. Brus
Innan trädgården planterades hördes bruset,men bara svagt på avstånd. Gamla mänvid ölglas eller i bastun förstod världen.Deras inblickar i tillvaron berättadevad som var rätt och vad som var felmedan lavarna mörknade under dem.Det var ett slutet rum. Världen har sedan dess blivitspelplats för det brusande, rösterna. Tillvarons innerstahar skakat och fallit isär. Det främmande har…
-
59. Djur
En skog och en sluttning leder fram till husen.Vitheten bryts bara av de bruna stammarna ochav att någon rör sig ryckvis i undervegetationen,någon som ser upp mot mig och vittrar. Gröngölingensyns inte men vibrerar långt borta. Gångpå gång. Tystnaden efter trumvirvlarna. Jag rör migmed svett över ryggen och frostskimrande skägg, en best,i samma stund som…
-
58. Möte
Jag kände ålderdomen, hurden fjärmade mig från det yttrenär jag såg den lilla skogsmusenliggande på stigen med svullen buk.En söt doft steg som en själmot trädtopparna. Få sörjer en mus.Få sörjer en människanär jorden är tillplattad.
-
57. Eldspredikan
Ett väsen fladdrande som en fjärilsätter sig på de torkade granbitarnaoch flammar upp i en het krevad.Järnet hettar efter några minuter ochknastret av förångad kåda skaparen hemkomst till skogen. Doftenfrån röken som sipprar ut mellannäten av järn. Lopporna som hopparut på stengolvet och slocknar. Vi äri människans djup, i dess ursprungnär vi sträcker fram händerna…
-
56. Minnen
De döda går förlorade i minnet,bit för bit reduceras de tillljudband och filmer på repeat. Efter hand äts materialet avhjärnans råttor och blir svartaklumpar i isoleringen. Någon har sorterat om i fackenoch skruvarna ligger bland muttrarna.Ibland hörs skratt ekande i korridoren men jag vet inte vem de kommer ifrån.Men ser: en solig dag högt över…
-
55. Promenad
Kylan tuggar på kinderna och himlenser ut som epoxi. Hundarna tumlarmellan snövallar och lössnö, trycker nersina nosar och gör snöänglar. Vi ärdär vi ska vara, inga andra platserbehöver uppsökas. I horisonten har någonspritsat granarnas grenar med grädde ochen vintergul sol leker skugglekar med husen.
-
54. Skog
Stammarna väntar utanför tomtgränsen,deras grenar är täckta av snö. Ansiktetblommar i friskheten. Livets noterligger nermalda i en musmage. Till sistförsvinner allt. Hur kroppen rör siggenom snön, det tunna tyget över benen,den blossande huden, något vaknarsom i april. I djupen finns en stillhet där ekorrarskakar snön från grenarna i vilda hoppmellan stammarna. Ljuden dämpas.Inte ens hundarna…
-
52. En decimeter snö förändrar världen
De fallande flingorna begraver allteti köld, pausar alla processer och ställerväckarklockan. Jag plockar i kartongerdär något svunnet lurar, någon jag vareller något jag sparat. En fingervisningmot det tredje. Allt dämpas, till och med hundskallen.En sömn pressar mot kropparna, långsammarörelser endast när rörelser är nödvändiga.Jag längtar efter att sitta på tågensam bland främlingar i en världsom…
-
50. Cell
En svart katt följer mig ner i underjorden.Blommor växer ut på cellfönstrens ytor.Hon kissar i hörnet och vill bli kelad,markerar sin äganderätt till rummettill mig. Gräset är en vit spikmatta.Bara under asparna syns marken fortfarande.Allt kan förändras, drivas in i sig själv.Klorna som gång på gång trycksgenom skjorttyget, de höga jamandena.Världen förlorar sin innebörd, omvandlastill…
Peter Nyberg Mollung 