Två ganska olika film/teveupplevelser igår kväll. Först Christopher Nolans Oppenheimer med Hjalmar på bio. Tre timmar. Tänker innan att den säkerligen fungerar lika bra på teve. Efteråt är jag mycket glad att jag såg den på bio. Ljudet gör allt i de psykedeliska avsnitten och ljudet av Trinity är direkt mäktigt. Och filmen är ganska fantastisk. Vill samhället ha fler fysiker ska den visas på alla skolor i Sverige (jo, jag förstår givetvis att logiken brister men det gör den i förhållande till alla psykologiserande kriminaltekniker som fyller samhällsprogrammets beteendeinriktning också). Inser att jag saknat en film där alla de stora namnen finns med, de jag hör om men inte har visualiserat. Jag är också förtjust i det fragmenterade berättandet som i sig rymmer en kronologi. Oppenheimer får under en utfrågning återberätta sitt liv, vilket skapar flera parallella skeenden. Centralt givetvis Trinity. En oerhörd naivitet skrivs in hos genierna i Los Alamos, som om de inte förstod att den skulle användas utan att forskningen bara handlade om kapplöpningen i sig. Jag är tveksam till att den fanns, förvåningen över att de byggde något som skulle utplåna många hundratusen människor. Porträttet av Oppenheimer av Cillian Murphy är direkt själfullt och det är fascinerande att se honom både som ung och åldrad. Över lag fina prestationer. Slutet magnifikt, jag lämnar biografen med en tung klump i magen.

Märklig grej. Efter en halvtimme går två par. Kanske det flimrande gjorde dem yra, kanske i protest för att det inte är en actionfilm a Nolan. Fladdrar förbi en hel del meme som tyder på det.

På kvällen fortsätter vi med The Lincoln Lawyer på Netflix. Den är fylld av schabloner, som om skaparna suttit med handboken i knät. Först ett betonggarage där någon blir dödad i sin bil. Garage måste vara actionfilmens motsvarighet till skräckens stuga i skogen. (I anslaget introduceras gåtan och spänningen ska höjas – check!). I nästa scen återfinns hjälten på stranden sittande i surfarkläder. Jag hör skaparna resonera: vi måste ge honom något slags trauma här så att tittarna tycker synd om honom. Han har nästan drunknat, blivit drogberoende. Det blir bra. (I presentationen sätt huvudpersonen i underläge – check!) Någon ringer: Den andra exfrun står det på skärmen, så att vi tittare ska veta det, men ingen som verkligen tycker att en människa är viktig skriver exfru ett och två. Men vi ska ju tycka lite sådär synd om honom, trassligt privatliv, ni vet. När vi kommer hem till strandkillen visar det sig att han har ett stort garage fyllt av Lincolnbilar och en snofsig villa. Han visar sig dessutom ha ett enormt självförtroende. Inte så synd om honom ändå. Sådär fortsätter det, konstruktion enligt manual.

Ibland är ju ändå JPs journalistik riktigt bra. Jag tror på att bara återge vad stollarna säger. Som när SD och Habodemokraterna får tokspel över att Habo kommun ska hissa regnbågsflaggan under prideveckan i Jönköping. Morgan Malmborg är gruppledare för Habodemokraterna. Han skriver en motion där det står att den svenska flaggan är under attack och att Habo kommer att skämma ut sig genom att hissa prideflaggan. Journalisten Daniel Henriksson låter honom bara tala:

”Varför provoceras du av Prideflaggan?

– Det är mycket som jag anser är omoraliskt som händer på Pride, om man ser i Stockholm. De får klä ut sig och så men de behöver ju inte gå omkring nakna och så där med en massa dildos och pannband och klä ut sig till läderbögar, säger Morgan Malmborg.

Hur vet du att det är så?

– Jag har sett olika bilder från Stockholms Pride.

På tv eller?

– Nej, tv visar inte sådant. Jag har sett det på nätet från olika alternativ-medier. Vanlig media skriver ju aldrig om någonting sådant, de försöker att mörka och förhärliga ena sidan.

Har du själv varit på plats vid en Prideparad?

– Nej, det tänker jag aldrig att vara. Jag håller mig långt därifrån, säger Morgan Malmborg.

Tycker du att hbtqi-personer har samma rättigheter som heterosexuella personer har?

– Ja, i Sverige har de väldigt bra förmåner. Men alla får inte gå i Pride, de bjuder ju inte in SD och Jimmie Åkesson. Han får inte ens delta. Då är inte alla lika värda om inte alla är välkomna. Det är bara en liten klyscha.”

Personligen har jag lite svårt att förstå att den här typen av människor ens existerar på allvar och inte bara är troll eller hubbar som sprider hat.

JP skriver också om Gica, den hemlösa man som misshandlades av en 14- och en 16-åring, vilket i förlängningen ledde till att han dog. Jag skrev en essä om honom och om hur våld eskalerar till Hans Ruin-tävlingen 2019 och fick ett hedersomnämnande. I JP skriver Joel Wennerberg om åklagaren Linda Schön men fokuserar mindre på fallet än på hur åklagaren samspelade med media, vilket Schön inte alls verkar vara varken störd eller intresserad av. Det blir märkligt. Som om medias intresse för Schön var viktigare än själva händelsen: att två ungdomar misshandlade och under en lång tid hade förföljt en hemlös man. En andra text handlar om att kommunen 2018 nobbade ett medborgarförslag om att sätta upp ett minnesmärke av händelsen. En tredje innehåller rekapitulering av händelserna från Gicas död – vilket egentligen är mitt uppe i händelsekedjan – fram till domarna. Inte enastående journalistik men en viktig händelse att komma ihåg, speciellt nu när hatet mot människor utanför samhället tycks bli starkare och starkare.

Har på allvar börjat planera bröllopet. Vi gör en lång lista med saker som ska göras. Och bockar av några. Det kommer att gå fint. Intalar jag mig.

Planerar också upp arbetet med Tabergsådalens kulturhus. Vi går en fin höst till mötes med en ny lokal (förhoppningsvis) författarbesök och Pilsnerpoesi men en ännu bättre vår med en fullskalig verksamhet och verksamhetsledare.

Jönköpings litteraturhus behöver hjälp med sina webbsidor, eller snarare med en ny. Nyberg till undsättning.