Rhian Elizabeths maybe i`ll call gillian anderson

En av de stora läsupplevelserna för mig är Rhian Elizabeths maybe i´ll call gillian anderson. Boken handlar i all enkelhet om en mor vars dotter lämnar henne för att studera, vilket öppnar en avgrund inom henne eftersom en stor del av livet plötsligt försvinner och dottern som ivrigt ser livet närma sig inte alls tycks bry sig om den efterlämnades våndor. Premissen finns redan i första strofen:

from the doorstep i watched my daughter
wind down the window of her car
put pedal to the floor, fly off
into the vast, calling sky of her life
and not look back.

Dikterna är berättande, ofta ironiska och humor ersätter patetik. För er som läst tidigare diktböcker av Rhian Elizabeth (eftersom hon besöker Sverige då och då är jag inte ensam om att läsa henne) känns humorn och den berättande dikten igen. Men i maybe i´ll call gillian anderson är den komprimerad och fördjupad. Fasan att bli lämnad är central i texten, liksom minnet. Jaget minns sådant hon gjorde i dotterns ålder, vilket spär på ångesten. Till exempel i inledningen av dikten ”ribbons”:

once,
in the middle of the night
when i was very drunk
and not wearing any trousers,
or had lost my trousers,
i walked home from a party to the wrong house.

Framför allt är det den berättande dikten som jag tar över i mitt eget skrivande, det lakoniska som berättar om hur tillvaron fortsätter utan att den går att hindra och hur minnet speglar upplevelsen av nuet. Titeldikten är en av de starkaste dikter jag läst eftersom den lyckas balansera humor och den ärliga sorgen att ha förlorat sin dotter till världen.

Flera dikter finns att läsa på förlagets hemsida: Brooken Sleep Books



Följ Peters hörna genom att skriva in din mail nedan


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.