Arbetsdag i morgon. Den första på sju veckor. Mycket kluven. Fint att få börja igen. Jobbigt att börja igen. Nästa semester i mitten av juni 2025.

The Bear är det bästa som går på strömningskanalerna just nu, inte för att jag är så intresserad av matlagningen eller driva restaurang i sig men för att den tredje säsongen efter fyra avsnitt innehåller existentiella dimensioner som hör konstnärskapet till, detta att upplåta hela sitt liv för en sak för att blir extremt skicklig på just det. Bildsekvenserna speglar något mer mänskligt och köket slutar att i första hand vara platsen för sauterande och blir en metafor för människolivet, hur vi fyller det med absolut mening i diskrepans mot den existentiella tomheten.

I Anna Axfors Jag hatar naturen finns två sviter, dels en kortare som avslutar boken och har fått ge den dess namn, dels en längre som måste sägas utgöra stommen i boken. Jaget är gestaltat på ett sätt som gör att jag tror på poeten, det kan mycket väl vara A. A. och när jag tänkt tanken förstår jag att jag lockats göra det primära läsfelet, att tro att författare och karaktär är desamma. I autofiktionens tidevarv är det en intressant felläsning eftersom den avslöjar en skicklig författare som inte bara vänder sin berättelse på ett smart sätt utan också skapar intimitet mellan läsaren och karaktären. Boken måste vara idealisk för att intressera unga människor att läsa poesi.

Av samma skäl gläder det mig oerhört att läsa i SvD om att ”kommunpoeten” i Tranemo, Jimmy Alm, åker till Stockholm för att undersöka ryktet att ett gäng unga poeter tagit över kulturvärlden.

Bara den förutsättningen! Unga poeter tar över kulturen i Stockholm.

Riktigt så är det inte. Jag har inte hört talas om varken poeterna eller tidskrifterna annat än som skuggnamn, såna där man hört men inte har någon egentlig förståelse för, men jag inser att Axfors och Elis B började med samma intentioner som Populär Poesi en gång i tiden: att vara inkluderande, att göra poesin tillgänglig för människor som på något sätt intresserar sig för poesi. Det vill säga tvärt emot den rådande trenden. Reaktionerna på rörelsen gläder mig mycket – en grupp unga poeter har knappast tagit över kulturvärlden men de är där uppe i Stockholm och grejar och vill att andra ska greja med dem och just det är oerhört frigörande.

Snälla. Edvin Ljung undviker fällan med ”utan titel” genom att döpa sitt stycke med alla sina titlar. Det är en bättre lösning. Som flera andra skriver han om Stockholm, krogvärld, supa. Stilen drar åt ett romantiserande håll men blir mycket pladdrig, vilket i och för sig gör jaget någorlunda tydligt. Texten delas upp i platser och klockslag och mynnar ut i en slags teologisk diskussion som jag tror ska syfta till en uppgörelse och förlöjligande av tro på ganska vaga grunder. Ungefär som jaget i berättelsen generellt fungerar.

Alice Rosslin Westerhov skriver en novell som heter Ruinskuggor. Mest är jag fundersam, vilket jag är då och då under läsningen av Snälla, över varför de inte korrekturläst sina texter. Här finns en mängd språkliga snedsteg. Över lag funderar jag på hur författaren till Ruinskuggor tillbringat sitt år i skrivande. Här finns nämligen en genuin talang, mycket av det skrivna myllrar av detaljer, rörelser, händelser. Men det börjar med ”man” och ett generaliserande fågelperspektiv, zoomar in något i den enda namngivna karaktären Anna och avslutas de sista två sidorna i ett jag, som jag inte alls förstår vad det gör här. Texten håller mig på avstånd. Om den hade varit en kortroman hade alla händelser fungerat bra, det hade funnits utrymme att gestalta dem. Nu är texten helt enkelt slarvig och på tok för omfattande för en antologitext.

Jakob Eng känner jag, det behöver klargöras. Hans diktsvit Nattens skål utgör en rörelse mellan mörker och ljus. Här finns ett fundament i drömmen och minnet. Dikten styrs således av drömmens logik, vilket gör den behaglig att sväva igenom.

Drömmen man bara minns som
ett blänk av borrande eufori,
som molande ljus

och ansiktet på någon
som i drömmen
träffat en som en planetkollision:

någon som dör i ögonblicket
man slår upp ögonen
och minns.

Den språkliga tonen är högstämd vilket förstärker glidningen mellan mörker och ljus och mellan dröm och vakenhet och inte minst den avslutande diktens landning i ljuset:

att det är drömmen
som tyst och helt stilla
spränger sig ut ur sömnens borg,
tar sig in i ens slokande huvud,
och vecklas ut –

som ett ljus
precis innanför pannan.