Läser Jon Fosses Morgon och kväll och förstår varför han fått nobelpriset i litteratur. Priset borgar alltid för kvalitet men boken är enastående på flera sätt. Till att börja med är den extremt modig. Fosse som är etablerad författare förlägger sin betraktelse av livsvillkoren till 105 sidor (i min upplaga) och orden i munnen på en fiskare. Stilen är upprepande och vardagligt, men till följd av det osnygga skapas närhet till karaktären Johannes och hans pappa. Det krävs mod att inte förlägga perspektivet till en karaktär som kan verbalisera sin omgivning, speciellt när det handlar om existensen yttersta villkor, födelsen och döden. Jag tror att det här är Fosses Den gamle och havet, storverket – den lilla boken som all erfarenhet som författare och människa arbetas ned i. Förhoppningsvis är det inte Den gamle och havet i meningen att det är Fosses sista verk.

Det är inte rättvist att redovisa läsningen av eleverna i Skurup i förhållande till Fosse. Faktum är att jag började läsa en skräckbok efter Morgon och kväll och författarens stilistisk var så enastående låg att jag bara klarade ett par sidor. I förhållande till den på småförlag utgivna skräckförfattaren klarar sig eleverna ganska bra.

”Isbjörnar i Stockholm” av Smeralda Calderón är en ganska typiskt skrivarskoletext från en begåvad elev. Den är mycket intensiv, handlar om destruktiv kärlek och död och vilar framför allt på en stilistisk nivå där den klassiska grammatiken bryts. Åsa Ericsdotters prosapoesi ligger nära men i novellen hackar stilen på ett sätt som egentligen är ganska enkelt att åtgärda genom att stryka fraser som är för romantiskt präglade (t ex ”jag faller som en snöängel längs världens vackraste sluttning”) och i den meningen ”snygga” för att skapa en helhet som i stället gestaltar karaktärens inre. Inte desto mindre har texten en smart struktur – stycke ett bland de numrerade styckena kommer sist.

Ella Rydbergs ”Älskling” har ett liknande innehåll: en student som inte mår bra måste förhålla sig till världen. Bara genom att ge huvudkaraktären ”Älskling” ett namn skulle mycket vara vunnet i fråga om närhet. Nu hamnar jag som läsare på avstånd eftersom texten berättar om Älskling i stället för att konsekvent gestalta henne. I både ”Älskling” och ”Isbjörnar i Stockholm” finns ett anslag som är fascinerande, destruktiva unga som finner sig till rätta i verkligheten genom att dricka och förhålla sig till andra. I Lykke Eder-Ekmans ”Ett romanprojekt: tre utdrag” är tematiken densamma men stilistiken annorlunda. Gestaltningen av jaget Anna sker genom språket, vilket inte alls strävar efter att vara ”snyggt” utan ett stiliserat talspråk. Även här behöver formuleringarna putsning, inte för att göras vackrare men för att göras språkligt smidiga. Som läsare kommer jag in i en Stockholmsvärld som jag kan acceptera som karaktärens och som jag därför vill stanna i. Anna sätts genast i underläge, hon har inga vänner, ser inte på sig själv som åtråvärd, men lyckas ändå fånga Stockholms snyggaste kille, till sin väns förtret, hon som själv är snyggast. Tillvaron vilar på ytliga värden och normer som inte får överskridas, vilket påminner om Bret Easton Ellis världar. Det är skickligt framskrivet och jag blir genuint nyfiken på hur romanprojektet håller samman.

Utan titel är ett sätt att titulera sin svit i en bok som är motsägelsefullt och lite störande – varför inte bara sätta dit första raden? Utan titel är ju också en titel. I Thea Birdes diktsvit hade en sammanbindande titel varit nödvändig. Dikterna är fåordiga – vilket jag generellt sett är förtjust i – men opreciserade vilket gör att jag inte kommer in i poesin. Här finns en del, ofta stora, bilder som är fascinerande: ”Svarta havet rinner ut ur himlen / ner i mitt vattenglas”. Efter de inledande städerna som särskilt pekas ut glider dikten över i en slags ekopoesi över till det personliga. Flera metaforer är bra men texten hänger inte samman utan verkar vara skapad i hast.

”Röster” av Tea Johansson blir jag inte riktigt klok på. Mest för att grunddragen är stabila – en diktsvit som alstrar närvaro av ett tydligt jag som försöker beskriva sin värld. Men så har övertydliga kommentarer skrivits in i dikten med blyerts. Jag förstår inte varför – de plattar generellt till den ursprungligt elastiska texten. Är det en kommentar till skrivarskolan? Se hur dumt det kan bli. Ett försök att skapa en annan röst? Ingen aning, men utan kommentarerna är helheten utmärkt:

sekunder talar
om det som inte ska komma och inte har varit

den alldeles stilla stunden
då något och något annat finns samtidigt

om inte

fingertoppar nuddar fingertoppar

Höjdpunkten för mig i den här läsningen är annars Linus Rössels ”Jackpot”. Texten gestaltar en spelmissbrukare – först förstår jag inte vad de rullande julen är för något vilket skapar en metafor för det fortgående. När jag förstår bilden alstras en kompakt spänning. Jag fattar ju vart det barkar, samtidigt som jag fattat tycke för jaget och författaren låter mig vänta på katastrofen. Jaget är skickligt gestaltat, utan speciella åthävor, en inre gestaltning som inte tar över scenen utan lyfter fram händelserna. När krisen kommer intensifieras stilen på ett skickligt sätt. Här arbetar helt enkelt en skicklig författare.

Slutligen läser jag Makz Bjuggfälts ”Utdrag ur Ömhet, pissoar, allt”. Satsningen är verkligen enorm. Det polyfona – skisserna av pissoarer, citaten från gamla texter om homosexualitet och den egna poesin – och hur Bjuggfält arbetar med sin poesi över hela sidorna skapar den bredd av röster som uteblir i Johanssons verk. Mycket av anspänningen ges genom ämnet, homosexualitet i pissoarer, vilket är antipoetiskt i dess allra bästa bemärkelse. Även om nivåerna skär lite är helheten mycket lyckad som konstverk och jag hoppas att poeten arbetar fram sin samling – formen är på plats.