Jag undrar om jag är för hård mot de där människorna på Skurups folkhögskola. Men jag kan inte schackra med litterär kvalitet, det skulle göra litteraturkritiken jag håller på med förljugen. I en skrivarutbildning bör man lära sig vissa saker om närhet och gestaltning. Det handlar inte om att förändra det som är ens stil eller det egna utan om basal hantverksskicklighet, om inte annat för att bryta mot densamma. Men ytterst få lyckas bryta mot grundläggande principer på ett konstnärligt sätt utan att vara medveten om principerna i sig. I de antologistycken jag har läst finns också en skillnad mellan poesi och prosa. Av något skäl tycks prosa vara betänkligt mycket svårare.

I Hilda Lorentzons ”GullanTrilogin” börjar jag fundera redan på titeln. Varför stor bokstav mitt inne i ett ord? Efter de två första raderna har jag svårt att fortsätta eftersom de innehåller ett bakvänt resonemang om foton och papper. Men okej, jag har åtagit mig en uppgift här. Så jag fortsätter. Men blir inte klok på vem jaget är, stannar upp, funderar på ordvalen, blir konfunderad när jag får veta. Utifrån ett fotografi återberättas något jag inte riktigt får betydelse i, lite för att jag inte förstår jaget och den position jaget berättar utifrån. Och detta att börja med att återberätta i stället för att gestalta så att jag får vara med, får en känsla för karaktären. Meningarna är i sig ofta välformulerade men texten befinner sig långt ifrån mig som läsare. Det känns som att någon låtsas fram något, långt ifrån alla former av ärlighet, därför blir jag genuint glad när en karaktär åtminstone svär rejält. Och ordet ”genförvaltare” är fantastiskt.

Edvard Henrikssons ”Malmö faller” är skriven med sapfisk strofer, det vill säga tre elvastaviga rader följda av en adonisk. Bland nutida poeter mest kända i Tranströmers författarskap, men namngivna av den grekiska skaldinnan Sapho. Bara det ambitionen är imponerande. Varje dikt tar sitt ursprung i en geografisk plats som Möllevångstorget eller gamla och nya stadion. Den sapfiska versen hålls på ett bra sätt, oftast galopperar läsningen som den ska. På ett par ställen bryts rytmen medvetet och effektfullt. Ibland krystar poeten till det, texten blir väl högstämd. Det fina med Tranströmer är att hans sapfiska dikter håller versmåttet men utan att göra sig till, oftast är de närmast talade, till synes utan åthävor. Ibland skapar Edvard Henriksson fantastiska bilder, preciserade och skickliga: ”Tiden ärgar”, ordlekar som både hänvisar till tidigare litteratur och ger språket stadga: ”Lögner kramas ur nattens lekar, sluta”, ”Fallande rytm för en fallande stad”. Kort sagt är det en habil versmakare som gör ett fint inlägg i antologin.