Sverige, 20 grader i juli, moln och sol. Jag vaknar och längtar efter att gå upp. Frukosten, promenaden med Humla, utmaningarna. Läsningen. Det är ett enkelt och mycket priviligierat liv.

Lyssnade på någon som berättade att vi aldrig mått sämre psykiskt, individuellt, som nu (hur han kunde veta det funderade jag mycket på i efterhand och om det är verkligen är så) samtidigt som vi har det materiellt bättre än någonsin. Vi kan ta en varmdusch. För hundra år sedan kunde ingen göra det. Vi inte bara har mat utan tar det som en självklarhet att ha. Vår tillvaro är oerhört god sett ur ett historiskt perspektiv. Men vi är ledsna. Han ville mena att det är något inom människan, att det helt enkelt beror på avund. Vi vill inte bara ha utan också ha mer än människorna runt omkring oss. Kanske, tänker jag, räcker inte heller det. De som har mer vill ändå ha mer, som att girighet är en inre drivkraft i allt som görs. Och just det formar vårt samhälle – det som kan säljas ut och profiteras på gör det.

Den fria sjukvården är fantastisk. Men efter en adhd-diagnos har man att välja mellan att vänta ett halvår på att få pröva in en medicin som skulle hjälpa eftersom den måste skrivas ut av psykiatriker. Eller vända sig till det privata, betala 12 000 kronor och få den medicin som behövs direkt. Vän av det privata menar förstås att det är tur att det alternativet finns. Utan att se hur det skiktar människor i de som har och de som inte har. Utan att se att det privata alternativet inte springer ur behovet av extra sjukvård utan ur viljan att tjäna pengar. Om det privata tar en andel av sjukvården blir den allmänna sjukvården den andelen mindre.

Läse de första femtio sidorna av Joyce Carol Oates Våld: en historia om kärlek. Upprepningarna är oerhört effektiva, den brutala våldtäkten får mig att bita ihop tänderna och kisa. Det är fasansfullt på ett sätt som bara Oates gestalta; de skiftande perspektiven, språkförändringarna som fångar upp talet på ett övertygande sätt även i översättningen. Händelserna är oerhörda och fasansfulla. Jag anar vad som kommer att hända med skräck. Få författare har den förmågan, att plantera det kommande så att läsaren måste fortsätta för att se om det blir så jävligt som hen anar.

Snälla fortsätter med Joar Gerhardssons ”Fallstudie: Getinge”. Texten har en fin röst, en berättare som är tydlig rakt igenom texten. Jag tycker om förhållningssättet, som om den vill gå i linje med dokumentärromanen. Här handlar det om vindkraftverk och de infraljud som kommer från verken som skadar människor. verklighet och fantasi glider i varandra. I grund och botten är det en skickligt tänkt berättelse men jag fastnar i jaget. Eller jagen? I den första halvan är jaget påverkat av vindkraftverken, har en flickvän som sväller upp i ansiktet och går med i ett sällskap, Vänner mot vind. Jaget arbetar i parken, men först senare förstår jag att det är vindkraftsparken som avses. I slutet av den första delen menar han att ingen vet hur högt ett vindkraftverk är. Sedan inslag från teve och jaget inleder en relation med en amerikan, Bill. Här tycks flickvännen ha försvunnit, vi får inte veta om jaget har dåligt samvete eller helt enkelt har dumpat henne. Någon scen senare sitter jaget högt upp i ett vindkraftverk och tittar ner på Bill. Jag har svårt att föreställa mig att han inte skulle förstå hur höga vindkraftverken är när han sitter där uppe och arbetar med dem. Inget i rösten eller språket indikerar att det rör sig om två karaktärer, vilket hade förklarat diskrepanserna. Som en fallstudie över en människa som faller in i galenskap till följd av infraljuden från vindkraftverken är berättelsen ändå rätt spännande.

Min ”Triestebild” har kommit till semifinal, får jag veta. Jag som var glad över att den över huvud taget valdes ut att exponeras. I slutet av juli nästa steg, mitten av september finalisterna. Mycket bra bilder kvar, sådana jag bara kan drömma om att ta rent tekniskt.