UPS gör skäl för sitt namn. Igen. Kulturhuset har skickat efter maskiner från ett företag, ganska många maskiner. Spännande nog använder företaget olika budfirmor, tre stycken. Paketen med de andra budfirmorna har i all enkelhet kommit fram efter några dagar. Fem eller sex paket upptäckte vi inte hade kommit. Alla paket skulle levereras med ups. Efter att ha arbetat någon dag med att söka dem (de ska alla ha scannats i Jönköping) och maila och åka upp till ups, där de har sin utlämning, för att försöka få ut paketen från lagret, kommer ett paket till rätta. Nu tycks det som att ytterligare ett finns i Malmö (”det lämnades där”) och resten finns i lagret i Jönköping, där de alltså inte visste var paketen fanns.

Ups!

Stor skyfall i går. E4 en sjö utanför Huskvarna. Skogen sällsamt vacker i vätan i morse.

Läser ut Svea Lofthouse & Angel Parks Små poesipressar brister ut i skratt. Det är en fin form av poesi, choosefri och rak. Poeterna undersöker vad som finns i verkligheten utan att för den skull bli krångliga. I flera passager tycker jag att de påminner om Eva-Stina Byggmästar när hon är som mest otvungen i sin glädje.

Vi samlas i den snälla skolan
där barnen sjunger
sången om vallmoblomman
med solfjädrar i småskorna

Det finns mycket att tycka om på de 36 sidorna, inte minst att de 22 mars har skrivit om utsikten från Jönköpings litteraturhus när det ännu låg vid Munksjön. Om du kommer över ett ex, tveka inte!

Går vidare i Snälla, Skurup skrivarlinjes antologi. Matilda Bjärles bidrag heter ”Jag vill ligga utsträckt och känna hjärtslagen”. Huvudkaraktären är en vakt på ett konstmuseum som går mellan sittpallarna. Berättelsen utspelas helt i karaktärens hjärna, vilket ställer ganska stora krav på precision. Andrzej Tichýs Renheten är ett utmärkt exempel där den inre monologen känns rå och sann, underlig men givande och framför allt är skriven med stark känsla för röst. I Bjärles text är allt välformulerat, vakten tänker i känslomässiga abstraktioner som inte är gestaltade, vilket sätter mig som läsare på avstånd från både texten och karaktären. ”Hålet av tomhet” nämns och att jaget uppfattar det som att människor runt omkring hen inte säger nog viktiga saker. Men jag har ingen aning om vad ”hålet av tomhet” innebär, hur det utvecklats, om det är jaget som schåpar sig eller om det faktiskt skett något fruktansvärt. Således lämnas jag utanför. Strukturen är stegrande, i slutet intensifieras texten och påtagligt poetiska inslag arbetas in i prosan, något som underbyggts tidigare. En avbruten kärleksrelation skrivs fram. Formuleringarna är vackra men tömda på innehåll. I slutet blir det lite intressant när jaget reser sig och går fram för att beröra en tavla – något konkret händer med jaget. Då slutar texten.

Tranås at the fringe är en enastående festival för alla typer av konstarter och att gå omkring på småstadsgatorna lite som att sugas upp av kreativa rörelser av olika slag: utställningar, workshops i skrivande, författarframträdanden och de poetiska giganterna rör sig längs gatorna som vanliga människor och är alldeles lättpratade och uppsluppna: Ann Jäderlund, Gunnar Harding, Lasse Söderberg och Jonas Ellerström. Höjdpunkten för mig, bortsett från just att få befinna mig i den här kreativa explosionen, var att för första gången ta del av den ripple (typ filmatiserad uppläsning) som den kanadensiska poeten och professorn i kreativt skrivande, Calvin Wharton och hans son Sean gjort av en dikt från Ett underligt sätt att förintas:

Kolla också de andra videorna, utmärkt gestaltade av skickliga poeter runt om i världen.

Bottennappet: L’Atelier de la Mode, en teater där skådespelarna från Frankrike hade masker och spelade upp ett slags enkelt komponerat drama. Många andra tyckte att det var utmärkt men för mig jobbade maskskaparna och författarna med lite för mycket rasistiska schabloner: givetvis är de mörkhyade fifflare, de stjäl, är korkade och lata, givetvis sveper juden med sin näsa in och betalar för att få med sin den franska kvinnan. Det blir för mycket. För mig.

Jobbar på med Lundells Vardagar 4. Rätt mycket gnäll på tomgång för ögonblicket. Karaktären/jaget/farbror Lundell menar sig försöka och sätta alla andras bästa framför sitt eget. Det är synd om honom. Han får köra bil igen efter någon bok om rattonykterheten och straffet, om förbannelsen att inte få köra bil, att inte kunna ta sig till olika platser utan behöva hjälp. Nu den ännu större förbannelsen i att ha bil som behöver åtgärdas och känslan av att trafikstyrelsen kontrollerar honom genom alkolåset. Förbannelse!