Jag kommer från en slitsam vår: Full tjänst på JU, full fart i studier och bygget av Tabergsådalens kulturhus; visioner, ansökningar, dragningar. 50 år. Tydligen. Midsommar. Och så nu. Sju veckors ledighet.

Läser ut Athena Farrokhzads Åsnans år och förvånas över hur direkt och rolig poeten är. Hon vitsar och rimmar när det faller henne in, funderar och är klok och undersöker åsneskapet, identifierar sig till och med med åsnestoet. Det är underhållande poesi, men då och då undrar jag om boken hade kommit ut om det hade varit någon okänd poet på landsorten som skrivit samma ord. Knappast på Bonniers. Knappast för några år sedan. Nu tycks en vändning ha skett, också det direkta har tillträde, inte minst tack vare Athena Farrokhzads böcker.

Kanske också tack vare Ulf Lundells Vardagar. Läser en varje sommar och tänker att det är vad som gör att jag skriver här just då. Är på fyran, Ulf Lundell hinner skriva två medan jag läser en. Hur som helst skriver han att han aldrig tjänat något på böckerna eftersom han vägrat resa runt och göra författarframträdanden. Det är en sorgesam mening. Omöjligheten i att vara introvert som författare.

Började läs Skurups skrivarlinjes antologi Snälla från 2024 under morgonen. Mycket fint formgiven – omslaget signalerar visuell medvetenhet i förhållande till titeln och den matta humorn i baksidans delfin som hoppar genom en ring på minigolfbanan.

Antologin börjar i vad jag uppfattar som en essä, ”Dagbok från en resa” av Hedvig Halldenius. Jaget är en ung kvinna som reser med hela den västerländska präktigheten i ryggen, hon påminner om Nellie Bly när hon reser runt jorden och på håll tittar på märkliga sedvänjor. Men mindre personlig och mer skolad, det vimlar av teoretiker som håller mig på avstånd från texten. Ofta är tankarna komplexa och mycket bra, spännande, men flyktiga – som de ofta är i en resedagbok. Ledmotivet prostitution förs in in på ett elegant sätt genom en icke namngiven skulptur på Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn där ett träd i Halldenius tolkning objektifierar urmodern Eva. De feministiska teoretikerna radas upp, vilket etablerar hur bildad författaren är, men också textens fundamentala behov att visa just det på bekostnad av emotionell närhet. Något intressant finns i jagets sökande förhållningssätt. Också relationen med medresenären K är spännande och kunde ha fördjupat jaget, i stället blir texten präglat av jagets syn på det främmande i den grad att essän avslutas med en försäkrande kommentar om förhållandet mellan förnuft och känsla. Meningsbyggnaden brister på några ställen, men i stort är det en intressant text och jag gissar att skribenten i framtiden kommer att göra avtryck; namn, bildning och skarpsinne talar för det.

En slö söndag. Nästan sol men inte riktigt. Badtemperaturen har stigit men inte riktigt till badläge. I morse med Humla i skogen tänkte jag på grönskan, nyanserna, det syrerika i att befinna sig i naturen ensam med sin hund. Ron!

Börjar kolla på From, en skräckserie i tio avsnitt. Tänker att jag tar ett avsnitt till kaffet men blir kvar två. Mycket spännande. Om en stad i USA dit man kan åka men en kraft gör så att alla som åker in i staden blir kvar. På nätterna kommer leende monster fram och alla stänger in sig i sina hus. Efter två avsnitt lysande, den inledande konflikten löst. Frågan är vad som händer nu, hur ta scenariot vidare till att bli enastående när så mycket redan är avslöjat. Risken med skräck är att effekterna bara blir värre och värre, som i Midnight Mass som halvvägs är fullkomligt lysande men sedan bara blir splattig.