Efter att ha skjutsat bonusbarnet till skolan ska jag byta däck på Dalens bilverkstad. Maskulina arbetsplatser gör mig nervös, det är en idiotisk nervositet som jag måste lära mig att hantera men faktum är att jag ofta får frågor som jag inte kan svara på i verkstäder och därefter ser männen på mig med lite mindre respekt eller direkt förvåning. Som registreringsnumret. Ofta säger jag fel nummer. Det är så lätt att få ett m till ett n. Eller h. Jag får för mig att det finns ett h i registreringsnumret. Det gör det inte, åtminstone inte i mitten. Således rabblar jag det gång på gång medan jag kör.

När jag kommer in i macken, som är en utmärkt oljedoftande traditionell mack, står två svartklädda män, skäggiga och i min ålder där inne. De står buttra mitt i butiken utan att se ut att ha något ärende. En som är verkstadsklädd står bakom disken så jag går dit, beredd att ge honom mitt korrekta registreringsnummer. Jag säger, inte osvamligt, att vi beställt tid till de där två däcken, att vi bytte tid, egentligen skulle vi ha varit här igår eftermiddag, men nu är jag här.

Han nickar, tar nyckeln och går in genom en dörr som jag gissar leder till en verkstad.

Själv står jag kvar. Är nu tanken att jag ska stå kvar eller ska jag gå hem och komma tillbaka? De två andra männen står där som passiviserade karaktärer i ett dataspel. Jag tar upp min telefon och går in på internetbanken för att få pengarna på rätt konto. Då kommer mannen som stod bakom disken tillbaka och sätter sig vid en skärm med telefonen vid örat. Jo, jag ser att han har en telefon men när han med hög röst frågar efter reg.numret rusar adrenalinet, jag tar ett steg fram, det är dags! Så jag svarar. På allvar svarar jag med mitt registreringsnummer.

Han höjer handen. Trött. Och fortsätter prata i telefonen.

Jag ser på de andra männen. Ingen ler. De tittar på olja. En går och sätter sig framför kaffeautomaten.

Slutför transaktionen och sätter mig ner på den svarta soffan. Det börjar låta från verkstaden, puffar och pysanden, ljud jag förknippar med byten av däck. Bra, de är igång, jag ska nog bara sitta här några minuter.

Tar upp Mikaela Nymans För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled som jag bara har några sidor kvar i. Briljant poesi, lekfull och allvarlig. De sista sidornas högermarginal har försetts med tryckt klotter. Ska recensera den för Ny Tid, det blir kul, känner jag. Så blir jag självmedveten igen och funderar på vad männen här, de som är intresserade av olja och nu läser Motormännen, tänker om mig där jag sitter med poesibok. Jag tycker om kontrasten, den är jag van vid, därför lugnar den mig. De får tycka som de vill.

En av männen går plötsligt in i verkstaden. Opåbjudet. Han bestämmer sig för att passera disken och gå in i maskulinitetens heligaste rum, bilverkstaden. Som om det var en möjlighet, som om han hade behörighet att vara där när verkstadsmänniskorna grejar med hans bil. Som om det var den naturligaste saken i världen.

Fy fan vad jag önskar att jag hade det självförtroendet. Att bara gå in där. Där!

Boken tar slut. Jag läser en essäistisk recension på Örnen och kråkan. Boken kommer från det lilla Göteborgsförlaget Poesiwerken som jag tycker om. Boken framstår som sådär men recensenten gillar Pessoa.

Mannen som gick in i verkstaden kommer inte tillbaka men han som fick min nyckel ställer sig bakom kassan och ser på mig efter ett par minuter, säger något, kollar kvittot. Jag betalar, lite mer än jag hade räknat med, så som det fungerar på bilverkstäder.

Sedan är det över.

Utmattningen när jag kommer hem. Lägger mig på sängen. Det är ingen vardagshändelse att besöka bilverkstaden. Inte för mig.

Tänk att kunna leva ett liv där jag i varje situation tog en självklar plats utan att behöva offra så mycket energi.