Jag går ut på baksidan och hör ett hav dåna i skogen. Sol, några grader varmt.

Hamas och Palestina. Dödandet där som pågått sedan världskriget. Attacken på civila är obegriplig, grymhet in i det oacceptabla. Attacken på Israel obegriplig även rent strategiskt. Nu har Israel fått mandat att sopa bort Palestina. Nästan en lättnad. Men vad händer med människorna, individerna? Går det ens att anklaga dem för vad terrororganisationen genomfört? Alla palestinier är inte Hamas. Det hade varit enklare så.

Fullt gängkrig i storstäderna. Inte bara skurkarna utan också deras familjer drabbas. Vad beror eskaleringen på?

Ulf Kristersson menar att vi importerat antisemitism. Han har rätt i att den judiska minoriteten måste skyddas mot antisemtism, men formuleringen blir så märklig i Ms regeringssamverkan med SD. Och det är så lätt att fullfölja generaliseringen: vi har också importerat ett gängkrig. Som om vi:et stod utanför och passivt tog emot istället för att aktivt skapa de strukturer möjliggör gängkriget. I samma ögonblick som vi tar bort möjligheterna att bilda sig i studieförbund och folkhögskolor, när vi skyfflar undan möjligheterna till en betydelsefull fritid, det är ju då vi skapar strukturerna som bryter ner samhället. Det är ju så vi har skapat de strukturerna.

Det är en slags trygghet att läsa Stina Otterbergs avhandling om hur Olof Lagercrantz förändrade DNs kultursida på 1958-1972 genom att införa ett starkare jag och visa hur kulturen utgör en klangbotten i det civiliserade politiska samtalet. Försöker skriva beskrivningar av konstverk, det är en ny utmaning. Skriver ut och bearbetar de första 15 sidorna av en roman. Pitchar en idé för kommunen så att de ska ge150 000 till Tabergsådalens kulturhus. Skriver ansökningar.

Konsten är att vända sig bort från dårskapen men ändå skapa ett kluster av något bra, något som i den större betydelselösheten ändå är hållbart i det mindre sammanhanget.