Att bjuda in Jimmie Åkesson till nobelfesten är ändå fullkomligt genialt. Den nya policyn innebär att alla partiledare och ambassadörer i Sverige bjuds in till nobelfestens prisceremoni. Kort sagt gör man inbjudan opolitisk: SD kan till exempel inte stå utanför och gnälla om orättvist och elitism. Det kanske är det mest politiska akademien kan göra i det här läget: Jimmie Åkesson kommer med på samma kvot som de odemokratiska ländernas ambassadörer. Briljant! Givetvis grumsar Åkesson, plötsligt bryr han sig om Ukraina och vill att Svenska akademien ska be folket i Ukraina om ursäkt. Tidigare har partiledaren inte sagt ett ord om Ukraina, fler om Putin. Sällan negativt laddade. Vidar Helgesen från akademien säger till Svt:

– Vi ser att vi lever i en stadigt mer polariserad värld. Nobelpriset representerar motsatsen till polarisering, nationalism och populism. De prestationer vi belönar de förutsätter öppenhet utbyte och dialog mellan människor och mellan nationer och vi önskar att bidra till mer av den  dialogen. Vi önskar att motverka tendensen till att man delas upp i sfärer där 
dialog mellan oliktänkande reduceras.

Applåder!

Ingen nedmontering av kulturen i Jönköping. Tvärtom satsar kommunen på en kulturfestival. ”Hela sommaren”. Spännande, även om jag instinktivt funderar på varför kommunen ska arrangera en sommarlång kulturfestival och inte det fria kulturlivet med stöd av kommunens ekonomi. Över lag märks attityden, att man satsar på kulturen. Den nya kulturchefen Filip är mycket hjälpsam i vårt kulturhusbygge och nu markeringen från politikerna. Det kan bli bra.

För övrigt konstateras i JP att man nu vet att vädret kommer att orsaka fler skador i Jönköping. Också. Tack för den insikten.

Jobbar, tar över kursansvar för Att skriva barnlitteratur, mycket hedersamt men också arbete att arrangera allt så att det flyter. Mycket förväntansfull inför studenternas texter – i två omgångar skiss och färdigt barnboksmanus. Läser pedagogisk litteratur, men hjärnan är för stirrig för att helt koncentrera sig på det som är intetsägande, vilket en stor del av litteraturen framstår som efter 13 år som lärare med ett åtminstone fundamentalt behov av kunskap om yrket. På måndag seminarium med lärarna som började i augusti. Det blir bra!

Läser om Jonas Hassen Khemiri i New York och om hans Systrarna. Tänker: det är ju precis så det ska göras. Han undervisar NYU i kreativt skrivande (Kan inte låta bli att tänka på när poet X under bankett sa: ni borde alla ställas upp på rad och skjutas, när han hörde att jag undervisade i kreativt skrivande. Jag skrattade. Inte han.) tillsammans med andra hyggliga författare som Joyce Carol Oates, Jonathan Safran Foer, Claudia Rankine och många fler. Menar att han har varit för bra på att gå in i böckerna och de litterära världarna varför han i perioder inte riktigt lyckats ha ett vettigt liv utanför, vilket skulle vara botet mot skrumplever.

Jag blir lite avundsjuk, känner den mer framgångsrikes rosmintdoftande andedräkt. Å andra sidan sitter jag ändå här, i mitt källarhörn i Norrahammar och klapprar på tangenterna medan jag arbetar med kreativt skrivande på JU. Ärligt talat är det inte illa alls.

Vi går ut med Humla tillsammans, sol, varm september, glitter efter regnen och syrerik luft. Mossan strålar i grönt och vi går långsamt, varsamt, hittar ett par svampar. Humla gnider ryggen i gläntan där vi gifte oss för en vecka sedan. Jag försöker se hur de står där, lite spöklikt, och ser på oss. Glädjen och djuren. Truls som skuttar omkring, har lärt sig att burra upp svansen. Vem behöver New York egentligen? Det är mer en idé. Det här är mer en verklighet.