Del av Bertil Valliens konstverk i glas

Gråsommardag, 16-17 grader. Väntar på student som inte kommer till mötet, skriver fyra språkråd till hens text. Bestämmer möte med Filip om Tabergsådalens kulturhus. Bestämmer möte med Pontus om att söka bidrag. Heldag på JU om just inte så mycket, men i slutet av dagen ändå en intressant diskussion om moralisk skyldighet på akademisk nivå utifrån den ”Code of Conduct” som införts. Förbereder kursen som ska igång på måndag, längtar efter att få igång den och hoppas att folk kommer in. Skriver ett brev till de nyantagna. Mailande med studenter om det nya examinationstillfället under veckan. Åker och hämtar en duk till bröllopet. Åker och hämtar alkohol till bröllopet. Bröllopet!

Läser om L, Carl B. Hamiltons uttalande och förstår vad han är ute efter, förvånas över att media och alla i mina sociala flöden är ursinniga. Givetvis är det ett olyckligt sätt att säga något, men det är så extremt mycket mildare än det som Jomshof och Söder uttrycker. Och jag förstår. Vår mentala förberedelse att hantera fördomar mot det judiska är etablerat sedan Nazityskland. Det är därför liknelsen används i tid och otid när någon övergeneraliserar om en folkgrupp. Hade Söder/Jomshof haft det judiska i sikte och varit lika grova som mot det muslimska hade reaktionerna blivit ännu starkare eftersom vi vet vad det judiska utsatts för, det är historien som är närvarande i språket. Islam och muslimerna har inte samma historia av utrotning, vilket gör hatiska utspel mot dem från i ursprungligen nazistiska rörelser mindre skrämmande. Vi har inte varit med om det tidigare alltså är utrymmet större. Jag tror att det är bakgrunden till Hamiltons lite korkade formulering.

Läser att Hamilton avgår. Jag tror att det är bra. Ett tecken på att han tar det på allvar, till skillnad från SD:arna som skriker om att det är sossarnas fel, att de borde ta ansvaret, men klamrar sig fast. Åkesson i bastukjol. Här är någon som ändå tar ansvaret för sin korkade formulering. Det är ingen lek, tycks han säga. Om jag går måste de andra också gå, jämför bara vad vi sade. Eller också har Hamilton bara givit upp – varför alls vara politiker i den här korkade världen?

Medan jag åker till Coop lyssnar jag på P1. Något händer, en politisk fråga ställs och den besvaras på ett värdigt och klokt sätt av en annan människa. En annan fråga ställs – varför berättar vi att människor ska dö när de drabbats av irreversibla sjukdomar? Svaret! Det är betänkt, långt från det skrikiga, långt ifrån jag vet allt. Värdigt. Efteråt är jag så glad att något sådant fortfarande existerar. Niklas Rådström, visar det sig. Allvarligt talat i P1. Magnifikt som motvikt.

Ser The Whale och blir illa berörd. Det är så klart en mästerlig film om en människa som dödar sig själv genom att äta. Det finns inget ljus i filmen, ingen lättnad. Jag tänker på hur nära honom jag är, hur lätt det skulle vara att falla ner där, med sina uppsatser och ätande som enda lättnad. Ett självskadebeteende lika brutalt som alla andra självskadebeteenden. Och Fraser gör en fantastiskt rolltolkning. Först tydligen uppsatt som teater, sedan omformad till film. Men teatern syns, både i skådespel och kuliss. Melvilles Moby Dick är så klart där, genomsyrar. Känns som att den boken har genomsyrat nästan allt amerikanskt som jag tycker om.