Fotografiet kommer från en del av ett konstverk av Bertil Vallien.

Johan Croneman skriver en bra krönika i DN om att vi återigen är extremt lättkränkta och vad det får för följder. Högst upp i skalan över finkänsliga sätter han muslimerna, vilket så klart är en korkad generalisering men jag förstår vad han vill med det efter koranbränningarna som ur de kränktas perspektiv skulle motivera de våldsamma motåtgärderna, vilket i sin tur kränker de som först kränkte så att de måste bränna fler koraner. Jag har alltid haft svårt för det där att människa ett ska bestämma vad människa två får eller inte får tycka eller göra. Det måste finnas lagar men bortom dem tror jag på att inte tvinga på andra människor sina åsikter.

I DN finns också ett intressant reportage, som på sätt och vis följer upp Cronemans idéer, om hur man enligt PEN America bannlyser och rensar ut böcker i många delstater, bland andra Handmaid´s Tale av Margaret Atwood. Medan jag går med Humla tänker jag att det är helvetiskt talande och mycket skrämmande. Under höstterminen 2022 infördes 1 477 bokförbud, vilket sägs vara en anmärkningsvärd ökning. Som jag tolkar det sker censuren med en politisk agenda. Det där sneda i några av USAs stater där man kan köpa vapen men inte böcker med hbtq-teman. I artikeln finns ett fint besök i en bokhandel för barn och unga där ägarna går emot förbudet. Något jag noterat är också att de som skriker får som de vill eftersom de skapar rädsla, det finns antydningar i texten till att det fungerar så här också. Det räcker för att konkretisera med att en galen förälder går in och vrålar, hotar och skapar obehag för att en bok ska plockas bort om personalen inte har ryggrad eller rent av håller med. Så tycks det ofta vara i övrigt också. Den som skriker uppmärksammas, inte den som tänker.

Inte förrän jag under våren skulle föreläsa om censur och poesi på ett gymnasium insåg jag att människor i min ålder faktiskt levt under en ganska aktiv statlig censur av filmer. Jag minns att en del filmer som visades på ettan och tvåan var oerhört korta och att vi inte fattade varför man tvunget skulle klippa bort de bra delarna, men vi blev oerhört sugna på att se den där våldsamma halvtimmen som var bortklippt och hyrde filmen eller köpte den på en utlandsresa istället. Först 2011 upphörde censuren i Sverige. På Riksarkivet kan ni både lyssna och höra mer om det: Riksarkivet

Ola Larsmo är en av relativt få intellektuella som gör ett kraftfullt jobb med att hålla efter historierevisionister på sociala medier. Personligen tycker jag att det borde ingå i alla historikers tjänster att finnas tillgänglig på nätet för att rätta till dumheter där, som Ida Östenberg gjorde när någon M-politiker svamlade om Rom i en analogi.

Framför allt har trollen senaste åren hakat upp sig på ”såssarnas” förhållande till nazister och rasbiologi. Kampanjen syftar så klart till att skapa en brunmålad historiebeskrivning av socialdemokraterna, vilket är en rätt skum strategi för en rörelse som faktiskt springer ur nazismen. Vad som skedde för mer än 50 eller 75 år sedan kan vi förlåta, till och med att SD faktiskt har sina rötter i en nynazistisk rörelse är förlåtligt. Problemet är ju hur man uttrycker sig idag. Om man har nynazistiska rötter i ett parti och uttrycker sig som de högsta SD-politikerna Jomshof och Söder är det ett problem, för då har man inte skurit bort sina nynazistiska rötter helt. Det finns ingen socialdemokrat som skulle uttrycka sig på det sättet idag.

Orienteringsklubben i området, JOK, ska ha tävlingar i skogen bakom vårt hus, därför får vi en lapp i brevlådan där de berättar att de den 19 och 20 augusti ska ha sina tävlingar mellan 10 och 15. Om man visar lappen får man få en karta och kan orientera själv. De lovar att alla som springer in på ens tomt blir diskade. Det är ingen fara, vill JOK berätta, vi ska bara orientera lite. Skogsområdet är öppet för vem som helst och man får gärna heja på människorna som springer omkring i skogen. Om man har någon fråga finns namn och nummer till orienteringsklubben längst ner. Jag blir lite rörd över omtanken, omaket de gör sig för att lämna lappen i våra brevlådor, vilket förvånar mig. Men jag har alltid haft en känsla av att man kan lita på orienterare, att de är lite mer omtänksamma än andra. Det visar sig ofta vara rätt. Kanske är det också att de i sin omsorg lever i samma värld som den usla som jag beskrev ovanför.