Slö morgon. Moln, 17-18 grader varmt. Går med Humla, en extra sväng eftersom de lägger asfalt vägen jag tänker att vi ska gå. Lovat litteraturhuset att visa hur man lägger upp en webbsida (WP) men av något skäl dyker ingen domän upp som jag kan koppla webbsidan till. Mailar och frågar. Inser hur många val de behöver göra och hur lång tid det kommer att ta. Skrollar på Facebook. Inget där. Första dagen för Camilla på skolan, Klara på fritids. Två dagar kvar av semestern. Kanske också på det här experimentet?

Ett mycket trevligt författarmöte igår ikväll, på STUK som såg ut som ett kalt Ikearum. Tack och lov en liten fågel bland kaffepåsarna och en grönskande uteplats. Vi pratade nästan två timmar om sånt som intresserade oss. Längs om perspektiv tror jag. Hur många är rimligt. Svaret är så klart: så många som hjälper boken. Två tredjedelar in i De en gång döda bytte jag från tredjeperson till förstaperson. Idiotiskt. Nu skriver jag om och försöker att inte skriva jag istället för han, vilket jag misslyckas med då och då. Hur lång är en roman, var ett annat spörsmål, när kan man andas ut för att antalet ord är uppnått? Deras böcker ligger mellan 70 000 och 80 000 ord mellan 350 000 och 400 000 tecken. Trevligt under mötet att höra om de andras vedermödor. Bara en som är heltidsförfattare, de andra har lite olika upplägg. En jobbar 90%, har två barn och gav ut tre böcker 2022. Helvetiskt imponerande. Själv hoppas jag på någon prosabok var tredje år kanske. Deckare, feelgood och S-F. Och så jag. Men framför allt skrivandet, alla vill skriva och försöker ordna sin verklighet så att det är möjligt.

Ångrar att jag lovade litteraturhuset, förstår att det kommer att ta en hel dag och går in en gång i timmen och konstaterar att domänen inte är köpt. Som ett lock över kreativiteten. Bestämmer mig för att spela in en film där jag visar hur en sida görs från grunden, så att de kan göra det själva men utan mig. Gör det. Tar en och en halv timme. Katastrof om jag behövde vara med i de olika valen av teman och typsnitt. Dessutom skönt att locket tippar bort.

Ser det sista avsnittet av Superman & Lois i säsong tre. Jag är egentligen ingen stor fan av Stålmannen. Det finns en klassisk bild av honom där skurkar skjuter med k-pist på hans ögonhinnor och kulorna studsar. Han är helt osårbar. Lägg där till att han moraliskt sett är en sann träbock. Men i den här serien är 75% relationer. Stålmannen har två tonårspojkar med olika typer av problem i en amerikansk småstad, Lois får cancer i sista säsongen vilket får vara en ganska stor del av handlingen och inget som en stålman kan göra något åt. Det är bra. Stålmannen blir sårad när hans pojkar inte vill umgås med honom utan åker och dricker öl och kör rattfulla när han har föreslagit att de ska gå på wrestling. Den nivån krävs för att Stålmannen ska bli intressant. Balansen mellan superhjältegrejen och det relationella är fint utarbetad i säsong tre och i säsong ett. I tvåan tog superhjältegrejen över lite för mycket. Slutet på säsong tre var frustrerande, inte ett avslut utan en cliff hanger som pekar in mot säsong fyra. Det borde vara förbjudet.

Nu, äntligen. Poesi!