Mycket bra understreckare om historiebruk i SvD. Harald Gustafsson skriver om en nyspikad avhandling av Julia Håkansson om hur Sverigedemokrater och Danske folkepartiet använder sig av historia för att bygga upp sina bilder av världen. Bortsett från den historiska nivån i texten är Gustafsson rak: SD har sitt ursprung i 90-talsnazismen medan Danske folkepartiet springer ur populism, SD nämns i förbifarten som mer antimuslimskt inriktade även om båda partierna ser muslimer som välfärdens banemän. Det är här, menar Haraldsson/Håkansson som SD valt att sätta tryck på sin berättelse om samtiden medan den danska motsvarigheten har mer historisk tyngd att lägga in i sin retorik eftersom de nyligen varit krigsförande och har hjälteberättelser från sina krig medan Sverige har en 200-årig fred bakom sig.

Jag ska försöka sluta gnälla så mycket på JP, men just nu toppar nyheten: ”JUST NU Så mycket höjs priserna på systembolaget”. I artikeln står det att höjningen är en procent och mindre än beräknat. Årets Jönköpingsbo har räddats av stallet (fine!). Tredjenyheten: ”Hamburgerhaket stänger”. Dessutom är Max Eskilssons ledare oerhört märklig. Centerledaren Muharrem Demirok har besökt Råslätt och är imponerad av hur man hanterade Paludan där. Råslätt får stå som ett bra exempel på hur människor samverkar för antivåld. Jag har svårt att utläsa vad Eskilsson tycker illa om. Han konstaterar att Råslätt klarade sig bra i förhållande till de andra ställena som Paludan besökte. Han tvingas (som borglig ledare?) erkänna att det är ”vettigt och bra” att C-ledaren besöker Råslätt, men stör sig på ett meddelande från densamma. Ilskan hängde i luften menar Eskilsson och yttrandefrihet var det inte eftersom talet tystades av kyrkklockor, vilket lugnade stämningen. Slutligen menar ledarskribeten att Demirok inte ska använda yttrandefrihet så ymnigt men att inget heller tyder på att han egentligen tycker att klockringningen var bra. Inget tyder heller på att Eskilsson alls har en tes med sin text. Möjligen menar Eskilsson att Demirok nämnde yttrandefrihet i ett sammanhang där det inte var fullt ut korrekt men kanske var det ändå okej.

SvD har en serie om dåliga terapeuter. Den är intressant. Under många år var jag anhörig till någon som behövde terapi men inte hittade rätt. Ett av mötena med psykolog, det som sanningen att säga berörde mig värst har jag skrivit om i essän Nellies tröst men också ett par andra psykologer var mycket underliga i sitt sätt att närma sig problemkomplexet. Jag anade en kombination av Gudskomplex och avsaknad av intresse för oss, vilket tillsammans skapade en oerhört arrogant stämning. Med det i bagaget är det skrämmande att läsa om hur människor under den period de är mest utsatta och svaga i livet möter klåpare (som jag ju förstår måste finnas inom alla yrkesgrupper) som i bästa fall inte förbättrar, i sämsta fall gör måendet sämre. 5-10% av de med ångest eller depression mår sämre, visar en studie som forskaren Alexander Rosental gjort. För 30-40 procent blir det oförändrat. För hälften fungerar terapin. För min anhöriga visade det sig vara ett körtelproblem som krävde medicinering. Efter ungefär 15 år med läkare av olika slag fick hen rätt medicin och kunde vrida tillbaka den onda spiralen.