Lätt besvikelse över undergångsregnet. Smhi hade rödflaggat, historierna om 100-årsregnet berättades ymnigt och fylldes av apokalyptiska undertoner, hur vätan sopade bort vägarna i Tabergsådalen. Jag var förberedd. Mentalt. Jag måste säga er det: jag var beredd. Det började bra, i tid; regn, vattensamlingar på soltaket. Hotande åska. Jag tänkte, nu går grunden åt helvete, nu blir det bassäng i källaren. Sedan kom det av sig. När crescendot skulle till på morgonen, mellan 7-9 hade Yr lovat, jorden skulle skälva av ursinne och himlen vräka ner offantliga mängder regn. Ja, då förångades allt. Blev dimma över Norrahammars skogar. Jag gick i det med Humla, mycket vackert, hög luftfuktighet, allt dröp. Men utanför grinden hittade jag en tappad, lila, stickad handske och tog upp den och såg att den var torr på undersidan. Läser i JP om katastrofen, men de rapporterar ärligt talat mest om andra delar av Sverige som haft det värre. En trottoar har i alla fall fallit ihop i Jönköping. De skriver det så att jag förstår att journalisten, vad nu hen vet, inte är fullt ut säker på om det verkligen var regnet som sabbade trottoaren. Men någonting ska ju rapporteras efter ett sådant uppsnack.

Läggmatch. Vädret ställde ut skorna. För att använda Idrottstermer.

Och jag förstår förstås att jag nu ska sluta klicka på sura tangenter och vara genuint tacksam, annars blir det inga fler läggmatcher. När det gäller vädret är de trots allt de bästa.

En vecka kvar på semestern, men tänker sätta igång med TDK, så att mycket av planeringen inför hösten blir klar. ”Att gestalta en bygd med litterära medel” heter projektet. Mer om det senare. Satsar också på att vara disciplinerad i det skönlitterära skrivandet. Och i att faktiskt börja träna. Disciplin!

Oj! Det var visst inte bara en trottoar utan en halv vägbana som glidit bort ser jag i JP.

Johan Pehrsson har sagt en del saker som inte är så dumma, han förstår till exempel inte varför någon ska vara rädd för transor som läser sagor för barn och kallade SD för ”brun sörja” i november någon gång, vilket retade upp just Björn Söder. Så Johan fick be om förlåtelse. Nu har Johan lärt sig sin läxa och menar att Björn Söder på X inte är företrädare för SD utan privatperson, apropå det homofoba tweetet (kallas det fortfarande så?) om att Pride och därmed statsministern/talmannen som invigde Pride stödjer pedofili. Johan Pehrsson har sagt en del saker som inte är så dumma men han säger en hel del saker som är direkt dumma också. Där tror jag problemet med honom som partiledare ligger.

Läser ut Tomas Tranströmers Sanningsbarriären från 1978. Ganska fantastisk dikt, det där hur de startar i det ganska vardagliga men snabbt glider ut i bländande metaforik. ”Hemåt” består av tre rader.

Ett telefonsamtal rann ut i natten och glittrade på landsbygden och förstäderna.
Efteråt sov jag oroligt i hotellsängen.
Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparna bär genom skogen med bultande hjärta.

Jag undrar om de långa raderna någonsin har kunnat skrivas ut i sin helhet i någon bok. Över lag skulle man kunna definiera texten som en slags prosalyrik med stor förtätning. Avslutande dikten ”Funchal” är på ett liknande sätt glidande, rak högermarginal men starkt förtätad text. Det börjar med ett par på en fiskrestaurang vid stranden, men snart använder poeten semesterortens bilder för att skapa en mångbottnad och särdeles vacker dikt om människans vara som avslutas med negationer: ”En högtalare som utsänder tystnad. En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret.”