Hela dagen är jag i ett slags katastrofläge. Regnet ska komma, det värsta på 50 år. Värre således än 100-årsregnet för tio år sedan när vägarna spolades bort. 12 börjar det, varar 24 timmar. Gör i ordning, städar, tömmer poolen (!?), kattlådorna. Oroar mig för vad som ska hända med tekniken på golvet i källaren, lyfter upp den på ett bord. Redo! Redo? Hur håller det här huset för ett Noaksregn? Fan vet.

Bingekollar Unbelivable på Netflix, en kortserie om en våldtäktsman. Första avsnittet gravt ångestframkallande, både den första och den andra våldtäkten. Perspektivet på offret hålls genom hela första timmen, sedan vidgas perspektivet till de kvinnor som söker sig fram mot våldtäktsmannen. Det är utmärkt rakt igenom, problematikens rundhet, offrens reaktioner. Vi förstår och känner fasa, inte förfasas, känner fasa.

Nu har det börjat, åska långt bort, regn.

Läser David Larsson Heidenblads reportage om arbete, mest för att rubriken lockar in mig: varje år jobbade jag mindre och mindre. Det är en hyllning till framgången, till individen. Hela texten tycks gå ut på att självhjälpsböcker av den typ som han läste efter romanerna och som han av något skäl tänker är exklusiva för män (sist ett tips: Fem böcker du hittar i mäns bokhyllor). Jo, kvinnor håller sig ju mest vid spisen och är inte så intresserade av att göra karriär. Men även bortsett från det hyllas mycket av det jag tycker är problematiskt i ett samhälle som menar att du själv kan ta dig fram till chefspositioner, bli skicklig och flink socialt och en allt igenom lycklig människa. De säger nämligen motsatsen: om du inte är allt det där, så har du dig själva att skylla.

Vi vinner åttondelsfinalen, Musovic hjälte. Fint! Nu, efter USA, känns det som att laget faktiskt kan vinna VM.

I JP specialbevakas människor som startat eget. Mycket Jönköping i det.

Åskan närmar sig, tid att dra ut sladdarna och invänta undergången.