Arne Mellberg skriver en fin understreckare om Bengt Berg. De mest väsentliga delarna av Bergs poetskap tas med och ett par talande citat från poesin som idag ger honom Selma Lagerlöfs litteraturpris. Det är han väl värd.

I ett stycke avhandlar Mellberg vad som är poesi (Sonnevi) och vad som inte är poesi (Lundells Vardagar) och förhåller det mot Bergs texter, där somligt passerar som prosa och annat som poesi. Ibland möter jag människor som är oerhört säkra på hur de delar in poesi och prosa (för att inte tala om hur säkra de är på kvalitet), men för mig är det fullkomligt glidande. Mellberg är professor i litteraturvetenskap i Oslo och tycker givetvis om den där tvärsäkra indelningen men jag har svårt att se poängen, vad det syftar till. För mig är allt text, begrepp som poesi och prosa snarare kvaliteter i texter än absoluta genrer i sig själva.

Arne Mellberg är också ledamot i den jury som väljer pristagare. Understreckaren är i den meningen en motivator till priset. Jag har noterat att det där sker allt oftare, att man låter en författare så att säga skriva i egen sak. Jag vet inte om det sker oftare nu än tidigare eller om jag bara noterar det. Aase Bergs text om bra och dålig poesi är en sådan. Hon konstaterar att diskuskastaren och kulstötaren Ricky Bruch inte var någon vidare poet sedan ägnar hon tre sidor av 20-tal åt att framhäva sin egen kommande diktboks kvaliteter. Det är så klart en extremt enkel vinst för poeten men, kan jag tycka, lika extremt slött eller räddhågset redaktörskap från tidskriften.

Regnigt, ska regna hela helgen, JP utlyser regnkaos. Skönt. Jag tycker om doften, syret. Vi åker på shoppingrunda till stan. Effektivt men fullkomligt utmattande. Borde ha stannat kvar och bara… andats.

Arbetar med formen på ekfrasboken som jag tror ska heta ”Ljusa avenyers smuts” efter en fras i en dikt av poeten och konstnären Erik Nordström men är trött och slutar efter att ha lagt in fyra dikter från den irländska poeten Derek Coyle. Tycker om typsnittet som jag inte använt eller ens noterat tidigare. Typsnittsfascisten i mig stillade sig efter utskrift och ångestkrämpor.

Fortfarande mycket förtjust i Torgny Lindgrens motvilja mot alla typer av sanningar och alla typer av personkult i Torgny om Lindgren. Vardagar 3, snart sommarturné, det jävlas med S, blivit av med körkortet, naturen och politiken. Ungefär så, möjligen har det varit ungefär så hela tiden.

Okej eftermiddag. Hjalmar klipper gräset medan jag läser, han är en klippa. Vi bestämmer oss för att se Oppenheimer på måndag eftermiddag.

Märkvärdigt motigt både med träning och prosa. Båda företeelserna för mig att må bra. Bara att göra. Nu!