1 augusti? Försöker värja mot förväntningarna på hösten, de infaller aldrig utan krossas och när jag märker att de krossats blir jag ledsen och faller in i samma lunk som tidigare, en slags halvfart. Men helvete vilken fin höst det skulle kunna bli. Författarbesök, Kreativt skrivande II, TDK som sätter fart.

Börjar läsa om Torgny Lindgren, en vänbok av Kaj Schueler, Torgny om Lindgren. Utgångspunkten är att det där med sanning och verklighet är svårt och att individen är ganska oväsentlig medan litteraturen är oerhört viktig. Jag tycker om den utgångspunkten och den snälla formen, hur Schueler tycks anamma en lite norrländsk språkton för att skriva fram författaren. Den passar perfekt för en presentation till Författare i Sommenbygd IV, ity herr Lindgren bodde i Rimforsa i närheten av Kisa, Kinda kommun med gräns mot sjön, fram till sin död.

Åttondel i fotbolls-vm efter att ha slagit Italien med 5-0. Sarah Sjöström har flest individuella vm-medaljer någonsin. Fantastiskt. Nästan stolt över dem, men avståndet mellan deras prestationer och mig är lite för långt. Beundrande kanske är ett bättre ord. Jo, jag förstår vilken ihärdighet och talang prestationerna kräver. Beundran är bra. Det enda som stör mig är att någon på svts redaktion både vad gäller fotbollen och simningen envisas med att skriva att prestattionerna är ”en kross”. Naiviseringen!

Läser ut Paul Celans korta diktbok Inmörkat. I princip fungerar texten som jag beskrev tidigare. Dikterna behöver en stor mängd fantasi och inlevelse, läsaren arbete är lika stort eller större än diktaren, vilket är själva nöjet. Inmörkat följs upp av Ljustvång två år senare (1970) vilket är ganska typiskt för dikterna i den förstnämnda, kontrasten och ordsammansättningarna. Lekfullheten är anslående i de elva dikterna. Också en stark kristen linje vill jag läsa ut, här kanske tydligare framskriven än i de mer omfattande böckerna. Först när ljuset sätts på, eller åtminstone uppmanas någon att sätta på ”ljusvisarna, ljus-/siffrorna”, frambringas mörkret: ”Genast, på människovis, / blandas mörkret in,”. Det är en filosofisk dialektik som går långt tillbaka i kristendomens historia. Fantastiska ordsammansättningar som jag stannar vid och funderar över är till exempel ”nattskimmer, // spärrförtrollning”, ”flodvåg eroderat”.

Också Ann Jäderlunds bok med titeln Rundkyrka och sjukshuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar tar slut. Samlingen består av dikter i fyra strofer med fyra rader där varje rad är relativt lång. En rytmik skapas genom hur orden är sammansatta. Över lag har jag känslan av att dikten är mer sång, rytmik än innehåll. Orden skapar dimensioner som kräver noggrannhet i läsningen, som kräver omläsning. Men i det noggranna, långsamma läsandets finns en stor skönhet: ”Genom glaset på bordet driver dagen i skyar”.

Sista dikten griper mig starkt, och flera innan dess. Helt vardagliga företeelser som en badboll, armen, solen och liljor tillåts arbeta mot abstraktioner som själen, luftrummets raster, form. Jag tycker mycket om det, hur det abstrakta, filosofiska tänkandet får konkretiseras i det vardagliga strandlivet:

För ett ögonblick känner armen hur stränderna bränner
Och hur vattnets vågor alltid upprepar milt sina toppar
Och tonar bort och upphör att gälla
Med det tålamod som bara naturen kan visa