Rundmaskar som legat i ide under 46 000 år har blivit uppväckta. De bestämde sig för att det fick vara nog i Ryssland, men nu har forskare fått liv i dem, gett dem schysst mat och sett till så att de förökat sig. Forskarna ska arbeta med deras DNA. Jag vet inte vad det säger oss om någonting men det fascinerar mig.

Läser ut Carl-Johan Vallgrens Havsmannen innan jag somnar, tänker att jag ska sluta efter nästa kapitel. Ungefär så de sista 150 sidorna. Ett hiskeligt medlut. Kanske var jag för ivrig att hitta likheter med Ajvide Lindqvists sjöjungfru, Sommaren 1985 har många likheter men är i sig en avskild berättelse som efter att ha läst klart Havsmannen känns riktigt puttrig och fin. Vallgrens berättelse är ett kompakt mörker, jag har inte stött på något liknande sedan Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag. Mörkret anläggs direkt. Centralt finns studien av en psykopat, Gerard, som för mig känns mer orealistisk än den havsman som figurerar i utkanten av huvudhandlingen. Gerard är enbart ond, liksom den tross av lättledda människor som han har runt sig. I sig skulle den trossen vara värd en studie men deras motiv förblir dolda. Nu är berättarperspektivet Nellas, en flicka i slutet av nian med alkoholiserade, oansvariga föräldrar, pappan dessutom kriminell, en bror som går i OBS-klass och som hon måste sköta om. Det börjar med att brodern misshandlas och hon får en kotte uppkörd i stjärten, av Gerards anhang. Nella ska betala 1 000 kronor (berättelsen utspelar sig 1983) för att Gerard inte ska fortsätta misshandla hennes bror. Det är den drivande handlingen i boken. Stilistiskt färgas språket av Nella och det är Nella som är central i gestaltning, i hur karaktären ser på sin omvärld. Vallgren givetvis mycket skicklig.

Nora Roberts har givit ut 256 böcker. Rättare sagt, 256 romaner har översatts till svenska. Hon arbetar mellan 8 och 17 varje dag, 365 dagar om året. Processen: berättelserna skrivs ut, hon går tillbaka och lägger till fettet och därefter skriver hon ut berättelsen igen. Klart. Cirka 500 sidor per bok. Samma process som Stephen King, men i jämförelse är King småslö. Som mest har Roberts tio romaner på ett år. Det är helvetiskt imponerande för en som kämpar med den första romanen och har gjort det i ungefär tre år.

Slutsats: jag borde koncentrera mig på en sak i taget och inte fara iväg i poesi, i festivaler, i kulturhus, i lönearbete. Men så är ju nu en gång för alla min värld.

Ensam hemma under eftermiddagen. Första gången på mycket länge. Det är nästan lite nervöst. Humla och kattbröderna är ju här också. Vad göra? Camilla föreslår att jag ska rusa omkring naken, men det ligger inte för mig. Innan jag skjutsar iväg alla är jag riktigt nervös. Jag. Ensam hemma! Men när jag kommer hem blir det detsamma: lunch, ett par avsnitt av Superman & Louis, som ingen annan tittar på. Sedan det här, skrivandet. Jag tror att det är så eftermiddagen ska fördrivas.

Såg How it ends tillsammans med Hjalmar igår natt. Forest Whitaker gör sällan en dålig roll. Jag tror att man sneglat en del på Cormac McCarthys Vägen i skapandet av filmen. Där antyds bara varför världen gått under, en slags blixtoväder som slagit ut allt. Här går världen under utan att vi som tittare får veta vad som händer, men någon slags blixtstorm slår ut all elektricitet vilket innebär att all kommunikation upphör. Huvudpersonen befinner sig i New York och ska till Seattle där hans gravida fru finns. Tillsammans med svärfadern som han inte kommer överens med reser han medan världen går under med bil för att undsätta henne. Upplägget är ganska klassiskt i meningen att de två givetvis kommer överens i det att de utsätts för yttre faror men samspelet mellan de två karaktärerna i det att vardagens smågruffande kommer i skymundan är utmärkt och bär filmen till slutet. Det är bra, kort sagt.