Firar Hjalmars födelsedag, presenter, blommor och mackor på sängen. Det är en fin rutin. Alla djuren är med i rummet, det är ganska härligt att se hans glädje, att få ta del av familjelivet. 14 år.

Läser Emilia Söelunds krönika om att allt inte är dåligt i JP, men att det är lätt att få det intrycket när man läser om världen. Som exempel på bra saker tar hon en fiskdam där människor via internet får öppna en bort för fiskarna att simma igenom så att de inte stockas och blir byte för fåglar. Det är nästan en mediekritisk kommentar inifrån media själv. Jag tycker det är sunt, mycket av det dåliga som händer är jag övertygad om drivs och trissas upp av media för att de ska få klick och försäljning, vilket gör oss mer rädda. Tänk om det journalistiska arbetet handlade mer om kvalitet i meningen att journalisten fick utrymmer att skapa komplexitet och förtydliganden av samband istället för pengar och klick, genast skulle världen bli lite tryggare.

Johan Croneman hyllar Claes Erikssons sommarprat och jag blir sugen på att lyssna. Till en början har jag svårt att se vad som är så bra, han sitter mest och läser ur ett manus låter det som, det har ju å andra sidan med tiden blivit något av hans modus operandi. Det puttrar på, småskämtas. Skönt att slippa den vanliga dramaturgin med ångest och tragedi innan succén, Claes har bortsett från att han inte gillar sitt namn och sumpade en chans att prata med Tage Danielsson levt ett riktigt bra liv. Och han spelar bra musik som speglar Galenskaparna och After Shaves repertoar. Framför allt gillar jag de två sista avdelningarna om hur han ser på nutiden. Han är en skarp observatör och mycket kritisk till den naivisering som sker på en mängd olika plan. Kyrkan börjar kalla Gud för Gudis, för att locka människor. 1975 eller 1976 var kulmen, beroende på om man litar på Claes eller Peter Englund. Då var jämställdheten, skillnaden mellan rik och fattig som minst i Sverige. Nu är den som störst, vilket är fasansfullt att inse. Därmed inte sagt att jag håller med om allt, det gamla är inte alltid bättre. Trots att skillnaderna mellan fattig och rik är stora inbillar jag mig att människor generellt sett har det materiellt bättre idag än under 70-talet.

Efteråt tänker jag på kyrkan och på biblioteken, på att institutionerna har en så grundmurad auktoritet, men har drabbats av kundsjukan. De räknar människor istället för att se till sin kvalitet. Hos kyrkan har jag länge funderat på hur man åmar sig för att passa in istället för att vara som man är. Samma med biblioteken, alla är överens om att det är en av samhällets viktigaste instanser, ändå kämpar man för att få radiostyrda bilar och verktyg i sortimentet, trots att det är böckerna och kunskapen som skapar auktoriteten.

Fortfarande ”antagen med villkor”, chattar med någon (kanske en robot). Gymnasiebetygen från 1993 saknas hos antagning.se. Gud vet hur jag har tagit 480 hp utan dem… Och var dokumentet gömmer sig här i huset? Det ska skannas i färg. Det dokument jag hittar i datorn är i svartvitt. Garaget!? Letar, hittar en massa artiklar och essäer som jag skrivit i Barometern och i tidskrifter av olika slag. Fotografier i en mapp, blir nostalgisk och minns hur intresset väcktes som lokalredaktör i Torsås och Emmaboda när vi var tvungna att göra allt på redaktionen. Gamla kärleksbrev i botten, jag är 19-20 år och blir kallad både det ena och andra vilket får mig att rysa och kasta tillbaka alla tidningar, täcka över den där brevsamlingen. Men inga betyg. Inser att det någonstans i garaget finns en låda och i den lådan ligger en massa pärmar med saker jag skrivit och i en av pärmarna finns det där pappret. Men jag ger upp. Får väl skicka efter, även om det kanske tar några veckor, nu under semestern.

Det är chockerande enkelt, två minuter efter att jag har ansökt skickar en Markus på stadsarkivet i Eskilstuna över mina betyg inskannade. Men inte i färg. Nåja.

Här någonstans inser jag att jag var en sämre student än vad jag inbillat mig. 2,6 i snitt ungefär. Jag har nog sagt 2,8 till folk. Skillnaden är kanske samma som mellan inte alls bra och dålig. En slags ond spegel: tvåa i religion, som jag nu är lärare i. Tvåa i engelska, men nu översätter jag engelsk poesi. Medioker i svenska och litteraturhistoria. Märkligt nog bara en fyra i idrott. Jag undrar vad jag fick på högskoleprovet egentligen, några år senare. Hur min hjärna arbetar, fint att den muntrar upp mig trots allt, bygger luftslott att vistas i tills jag faktiskt materialiserar dem.

Paul Celans Trådsolar läser jag ut som en del av en poesiutmaning. Känns som att jag tjatar om det men jag läser verkligen inte en del böcker bra. I Celans fall blir det ödesdigert eftersom han i alla läsningar är knepig att få grepp om. Jag tycker om hur orden får fungera associativt, hur sinnet kan gå ifrån dikterna in i något annat och där hitta näring. Det är en läsning som i hög grad handlar om medskapande, eller ofta om medfantasier. Här i översättning av Anders Olsson:

FÖRÄLDRALÖSA i åsktråget
de fyra alnarna jord,

beskuggat den himmelska
skrivarens arkiv

inslammad Mikael,
kapsejsad Gabriel,

fermenterad i stenblixten
resning

Jag upplever Celans diktning, kanske på samma sätt som Knausgård när han skriver sin 400 sidor långa essä om Hitler i läsningen av en dikt av Celan. De få orden måste fyllas, läsningen bli långsam, nästan mediterande. Förståelsen måste stängas av, det är inget för romanläsare som skapar sammanhang. Här finns inga – här finns bara en slags målarböcker med konturer som ska fyllas med färger eller färger som ska fyllas med konturer.