Vaknar vid 6 och kan inte somna om. Hostar och snorar. Går upp och läser om Nina Varumos berättelse och fotografier av Leastadianerna, den östa inriktningen. Givetvis måste SvD slaska med extremiteterna, som att gardiner kallas djävulens kalsonger och syndakataloger, men i texten framgår att det där i hög grad är myt. Nina Varumos är ute efter något annat, att skildra hur människorna faktiskt lever och varför de väljer att leva utan teve, men med mobiltelefoner, och hur livet för dem i hög grad är väntan, Gudstillvänding och därmed att vända sig från det världsliga. Gud förmedlas inte genom präst utan genom individen. Under syndabekännelsen vänder man sig till bänkgrannen, inte till en präst. Samtidigt finns givetvis det sekteristiska, men nedtonat. Reportaget blir vackert, speciellt med fotografierna. Reportern Kristina Lindh gör ett bra jobb, utanför tullarna(!?). Bilderna ställs ut under rubriken ”I väntan på himmelriket” på Västerbottens museum och jag skulle verkligen vilja se den.

Klara kommer till datorn, ber mig att blunda och ta en lapp i en skål. Tar en orange. ”Idag får du bara äta orange mat”. Camilla röd. Hjalmar grön. Själv fick hon som av en slump vit, som i grädde. Nu gör hon mig en orange frukost. Och frågar om jag vill ha något nyttigt på. En orange macka med orangea tomater.

En njutningsfull plåga i mitt liv är kalendrar. Det finns få saker jag verkligen kan lägga pengar på men en bra kalender är extremt värdefull för mig, som ett andra minne. Det kanske förklarar min frenetiska väntan, men jag har lite svårt att hantera upplägget på Paper Republics kalender. Medan jag förde in våren 2024 kände jag en rörelse i bröstet. Jag tyckte om, men behöver komma överens med upplägget. Det är en process. Besvärande nog har jag en 18 månaders Moleskine på skrivbordet, där färgen på omslaget blev mer djupblå än utlovade grönblå, så jag vill inte använda den. Digitala kalendrar är alla extremt fula, mer effektiva, men utsnittet är fult. Därför använder jag dem bara som en slags back up. Motvilligt.

Läser understreckaren om filosofen Derek Parfit, vars bok Skäl och personer just översatts till svenska. Han blev känd som ”den kändaste filosof du aldrig hört talas om”, framför allt inom moralfilosofin. För mig framstår det som märkligt. Streckaren börjar med en buddhistisk berättelse om jaget, omstöpt i SF-form. Ganska lite av det som berättas avviker sedan från det i grunden buddhistiska tankestoffet. Men jag tycker om att han arbetade envetet och inrutat fram till sin död 2017 och bara hade hobbyn att fotografera arkitektur. Kanske, rent av sannolikt, är det så att den för all del välskrivna streckaren av Vincent Amble-Naess beskär filosofens spännvidd.

I Spanien, läser jag, används kulturen som politiska slagträn. Föreställningen Romeo och Julia vaknar har ställts in av politiker som inte uppskattar att en av skådespelarna har uttryckt sig politiskt i El Pais. Generellt sägs det vara extremhögerpartierna som gör att censuren eskalerar och flera exempel räknas upp. Vi är inte där, men armslängds avstånd är extremt viktigt. Sedan den nya regeringen tog över finns gott om exempel där politiker är inne och fingrar på kulturen, inte minst de omtalade sagostunderna med dragqueens. Samtidigt har vi i systemen där kulturutövarna söker bidrag redan nu en ganska utvecklad politisk styrning mot värdegrundsfrågor, vilka enkelt kan justeras till att bli nationalistiska frågor. Kultur ska, är min oruckeliga mening, handla om konstnärlig kvalitet, inte om hur projekt anknyter till olika typer av värdegrundsfrågor.

Arbetar med antologin som ska formges utifrån en ekfras-workshopen under Tranås at the fringe. Jag visade fyra filmer och efter varje film fanns tio minuters skrivtid för deltagarna. Nu har jag samlat ihop det skrivna och ska formge texterna och antologin. Hittar en fras som kan fungera som titel, en bild, ett typsnitt. Ett slags omslag. Börjar med inlagan men blir trött och orkar helt enkelt inte mer.

Bestämmer mig för att jag är sjuk. Sedan blir inte mycket mer gjort. Jag läser lite, ser lite på teve. Är sjuk.