Vaknar och får ett samtal från Skatteverket. En mycket trevlig dam som pratar bred västgötska vägleder mig genom Tabergsådalens kulturhus ansökan om att bli momsregistrerad (onödigt) och arbetsgivare (traditionell). På något sätt gör dialekten och det personliga bemötandet att jag tycker att det är mycket behagligt att prata skatteadministration. Så är det ofta med Skatteverket.

Dhaliorna börjar komma. Det är temat på bröllopet den 26 augusti och jävlar vad jag gillar dahlior. En ny sort är som en regnbåge, bara blått och lila saknas. Fotograferar, så klart, och lägger ut på instagram . Fibonacci genomsyrar hela dahliasläktet, ungefär som med solrosor.

Promenerar den långa vägen med Humla, solen är framme, 19-20 grader, börjar svettas snart och är trött när vi kommer hem. Hon däremot leksugen, rusar efter bollar och grymtar att jag ska kasta dem. Man colden ligger där och gör mig ömkansvärd.

Kalendern från Paper Republic menar ups ska komma mellan 10:30 och 14:30. Satanisk väntan, då och då brevlådan. Känns som när jag var tonåring och väntade på LP-skivor.

Läser ut John Ajvide Lindqvists Sommaren 1985. Balansen mellan det övernaturliga inslaget och relationerna är mycket bra, ibland får jag känslan av att karaktärerna inte alls bryr sig om det övernaturliga, det vill säga att de hittat en sjöjungfru/siren. En grupp 14-åringar som dessutom nästan alla har en instabil situation i hemmet att handskas med under den där sommaren. Kanske lite väl många av dem. Ändå tycker jag om karaktärerna, speciellt berättarjaget vars föräldrar är på väg att skiljas och som börjar förstå att han är gay. Så sjöjungfrun som sjunger som knark. I slutet blir det en slags deckarslut, allt ska förklaras, alla mord redas ut. En slags slutna-rummet där deckarna går runt och berättar för läsaren vad som egentligen hände. Det kanske är vad jag minst tycker om. Det jag givetvis tycker bra om eftersom jag växte upp med det är alla referenser till 80-talets kultur: Live Aid, Samantha Fox, Depeche, The Cure, boken Hollywoodfruar, Grottbjörnens folk, Nik Kershaw et cetera. Och boken gör vad den ska, jag rycks in i världen och längtar efter att läsa mer om relationerna och det som för ögonblicket är förslutet i handlingen.

I förhållande till Carl-Johan Vallgrens Havsmannen märks det hur lite det går att stjäla en berättelse. Också där vill jag minnas att ungdomar hittar en havsman och att han börjar påverka dem på olika sätt men att mobbinghistorien var nästan mer övernaturlig än Havsmannen. Också här vill jag minnas att det råder social missär. De två författarnas temperament och fantasier avgör sedan helt vilken väg berättelserna tar utifrån grundförutsättningarna. Men jag är nyfiken på hur bra jag minns. Nästa läsinsats: Havsmannen.

14:50. Ingen kalender. Jävla ups!

Underlig camp-grej i JP. Eller snarare en märklig artikel där skribenterna gör sitt bästa för att antyda ett det är en gruppsex-camp på Höglandet utanför Eksjö. Egentligen lyckas reportrarna inte förklara alls vad det hela går ut på. 3 500 personer ska campa tillsammans på ett fält. Underrubriken lyder ”Man gör som man vill”, men det syftar på hur camparna anordnar sina praktiska bestyr. The Borderland, heter festivalen. På vilket sätt det är en festival förklaras inte heller. Inte det skarpaste journalistiska arbetet.

Rhodos. Turister flyger och flygs alltså till en ö som delvis håller på att brinna upp. Medan människor evakueras och förlorar allt de äger i skogsbranden tänker man sig lite rajtantajtan och drinkelinkar i medelhavsklimat på andra sidan ön. Det blir en slags metafor som stämmer rätt bra med hur tillvaron och människor i stort tycks fungera.

Sover bort några timmar och börjar frukta att man colden är en förkylning. Tar i tempen: 36,5. Man cold!

Kalendern kommer! 17:26 petar ups in den i brevlådan enligt uppdateringen. Men det blir Nietzsche. Jaha. Passar inte helt i läderskalet, åtminstone inte med två anteckningshäften.