Vaknar med man cold. Tänker att det ska gå över, att det bara är för många glas vin men halsen ömmar och hjärnan känns innesluten i en bubbla. Ligger och läser Sommaren 85 hela förmiddagen, mycket underhållande med alla referenser till 80-talet och det övernaturliga inslaget dämpat men en fin berättarröst som det är lätt att tycka om. Somnar. Vaknar lite. Läser. Somnar. Inser att jag måste gå upp.

Läser ut Bruno K. Öijers Dimman av allt, den sista delen av Trilogin. Också den uselt läst, som en del av en skapandeprocess snarare än som ett njutbart verk. Fjärde eller femte läsningen, minns inte riktigt. Givetvis utmärkt. Har svårt att beskriva vad den handlar om men varje enskild text innehåller fantastiska sammansättningar, moment som manar bort verkligheten för en starkare andlig verklighet, något som inte syns i det vardagliga men finns där, starkt närvarande. Saknad, sorg, ensamhet. De dimensionerna. Att vara människa i en värld som hela tiden hotar att implodera. Som Tranströmer fast från ett större mörker. De har samma sätt att genom metaforer glida bort från etablerade, rimliga situationer som bilkörning eller ett minne, mot ett transcendent tillstånd. En gränsöverskridning som i poesin är möjlig, kanske inte på samma sätt i prosan?

Skjutningar två dagar i rad i hemstaden. Svårt att säga om de hänger ihop, säger polisen. Det är en sorglig utsaga.

Korankrisen, har man börjat kalla den internationella krisen som anknyter till skändningarna av Koranen. DN och SvD kramar verkligen ut de sista dropparna utan att inse att de själva är en central del i motorn. Någon säger mycket riktigt att Sverige inte ska reagera på andra länders reaktioner, att svenska ambassaden stormas i Irak är ett säkerhetsproblem för Irak, inte för Sverige. Någon annan menar att Sverige är ett tacksamt mål för propaganda, inget vet något om Sverige och vi är tillräckligt oväsentliga för att skapa berättelser som kan tjäna som politiska poänger för extrema organisationer. Men det leder till att våldsbenägna muslimska organisationer gör Sverige till ett möjligt mål för attacker. Det är mest sorgligt.

Ukraina, motoffensiven går långsamt och är kostsam. 20 Skåne i minerade landområden som måste forceras.

Barbiefilmen intar Jönköping, heter det i JP. Stämmer nog. Barbiemänniskorna är många här. Betydligt fler än Oppenheim-människorna visar det sig. Rimligt.

Läser Ida Östenbergs beef på Twitter. Som professor i antikens kultur och samhällsliv svarar hon en politiker som inte har koll när han ägnar sig åt ett retoriskt tveksamt propagandanummer. Och får ett långgarn av män efter sig. Inte den bra sorten. Givetvis också låtsasmän som gaggar och vänsterideologi och sossar, de gör ju alltid det och är ointressanta. De intressanta männen i tråden är de som verkligen tror sig veta bättre än professorn i antikens kultur och samhällsliv, för att hon är kvinna har jag en känsla av. Det är som att deras snoppar har gjort att de hela sina liv har haft tolkningsföreträde på sådant de googlat upp, och nu tror de att samma förhållande råder gentemot professor Östenberg. Det blir så klart skrattretande och underligt.

Sedan inser jag att det inte bara handlar om Twitter. När Bea Uusma besökte Tranås bibliotek med sin fantastiska Augustprisvinnare från 2013, biografin Expeditionen. Min kärlekshistoria händer samma sak. Gamla män håller långa monologer om hur det egentligen står till, innan de glömmer bort den fråga som de skulle komma fram till eller ifrågasätter de mest grundläggande historiska fakta.

Jag lovar dyrt och heligt att aldrig förfalla till en sådan man. Om jag alls skulle våga säga något under en samling med andra människor.

Jag tycker om att sjunka in i Joakim Beckers värld, till exempel i Se upp! från 2022 som är utgiven på Fri Press. Givetvis är det en märklig värld att tycka om men jag är starkt medveten om att den tangerar verkligheten i sin svarta humor, svårigheten att finna sig till rätta och framför allt i sökandet in i förståelsen av tillvaron. Poeten försöker verkligen begripa, både sin egen situation och andras. Redan titlarna på Joakims böcker signalerar förhållningssättet: Jag skyfflar kvicksand med bara händerna (2019) eller I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik (2016).

Här finns också en humor som vid första läsningen kan ses som vitsig men som vid en andra läsning speglar något väsentligt i tillvaron. Därför är det också lätt att avfärda poeten, men då gör man ett misstag. Humorn är bara ett lager av många i samlingen. I Se upp! finns titlarna, som är innehållsbärande, generellt sett på vänstersidan medan högersidan innehåller ett par kortare titellösa dikter, eller beroende på tolkningsväg: dikter som ligger under titeln. Ett exempel är dikten ”Tillbaka på ruta ett” som består av fem ord: ”Ruta ett är inte / dålig”.

I förhållande till tidigare böcker finns några dikter som är lite längre. Joakims speciella styrka ligger annars i de korta, snärtiga rappen med ord, vilka blir mer komplexa ju fler ord som byggs in i dikten. Fortfarande handlar det om kortdikter, ingen sträcker sig över fler än en sida men till exempel den inledande dikten har bredare rader och fler ord än de flesta tidigare dikter. Innehållsligt finns en rörelse från barndomen till vuxenskapet och därmed ett nytt språk som handlar om genetiskt arv i boken. Hanteringen är densamma som tidigare, tillvaron är absurd men i det absurda finns ibland en skönhet. Joakim Becker visar att liv oberoende på dess kvalitet i stunden är värda att leva. ”I fädrens spår” är ett bra exempel på hans diktning:

Jag ärvde ett
promenadstråk
av min far.
Det var det jag
fick,

en sketen stig.

Läser Linus Khulins lite sorgliga reportage i SvD om Eldkvarn. Mycket om hur allt centrerats runt Plura och hur dålig han är på att kommunicera. Nu två sista konserter i Norrköping innan slutet, även om ingen ny musik kommit sedan 2015, då bandet tog en paus. Talande citat från Werner Modigård: ”Plura, Carla och Tony startade bandet och har väl sina skäl att fortsätta, men jag och Claes är bara med för att tjäna pengar. Annars skulle vi aldrig åka runt och spela med de här människorna. Så enkelt är det.”

Går ut med Humla innan jag ska sova så att Camilla kan skriva. Det är sommar där ute. Blommor doftar, gräs, skogen. Humla sniffar omkring. Det chockar mig nästan på samma sätt som maj brukar göra, en gnällig man coldig man som har tyckt synd om sig själv hela dagen känner sig med ens lite löjlig. Här finns en sval och skön värld helt fjärran den katlådeluktande källaren som jag häckat i.