Såg Bird Box Barcelona igår kväll, uppföljaren till den fullständigt originella filmen Bird Box (2018). I grunden var Bird Box en idéfilm. En värld där civilisationen krossades av varelser som människor tog livet av sig efter att ha sett, alternativt tvingade andra människor att se, som kunde ta sig in i människors medvetanden och dupera dem till våldsamheter. I den världen går en mor och en dotter med ögonbindlar genom en skog för att nå en säker plats i ett kloster samtidigt som vi får se civilisationens sönderfall. Det blir mycket spännande och originellt, ingen har någonsin gjort en sådan film. Spin off-filmen, av något skäl byts miljön ut till Barcelona, är likadan med den skillnad att de rör sig i en stad, perspektivet är utbytt till en av dem som lurar människor att se och de pratar spanska, lite tyska och lite amerikanska. På det sättet gör man en mycket våldsam, ganska spännande men helt ordinär film.

Läser ut Harlan Cobens två böcker om Wilde: Pojken från skogen och Lämna inga spår. Under försommaren var jag mycket fascinerad av Coben och hans serier på Netflix, vilka bygger på författarens böcker. Framför allt tycker jag om hur de i början lämnade sådana gap i handlingen. Något surrealistiskt händer i vardagen, en främling viskar att din fru egentligen inte var gravid den där gången hon fick missfall, och världen den vanliga människan känner färgas om, alltid i en brutalare skepnad, men också på ett sätt som framstår som någorlunda realistiskt i förhållande till karaktärerna. Under en stor del av seriens avsnitt planteras det okända, i de sista avsnitten visas hur allt hänger samman, alltid med en stor mängd twistar (mindfucks är en modernt ord som riktigt här).

Böckerna är inte alls så bra, även om ett par av de där twistarna kommer framåt slutet. Mycket beror det på att huvudpersonen Wilde är för bra, en slags Tarzankaraktär som är hederligheten personifierad och som jag aldrig tvivlar på. Här är han soldat, närkampspeciallist, teknikkunnig, underrättelseofficer, ensling med egen högteknologisk kapsel i skogen och givetvis superintelligent. Och hederlig, som sagt. Men inte bra på att skjuta, märkligt nog. Man får ge Coben det, tyvärr räcker det ju inte riktigt. Man får också ge honom att han är skicklig på att bygga berättelser. Böckerna är extremt lättlästa och spännande, det finns en dynamik mellan karaktärerna som gör att jag läser ut och mysterier som är tillräckliga. Och det räcker väl egentligen: en deckare som är spännande har så att säga gjort sitt jobb. Hur båda böckerna hamnat som etta på New York Times bästsäljarlista övergår däremot mitt förstånd.

Extremt sällan det inträffar, att boken är sämre än serien eller filmen.

Filosofen Anders Hansen skriver om AI i dagens SvD. Han har kommit att bli chockad över hur AI lyckas återskapa mänskligt beteende och ser parallellen till människan som när vi skapade flygplan var tvungna att lossa från det som redan fanns i naturen och göra något annat, något helt annorlunda från exempelvis fåglarnas sätt att flyga. Propellrar. Ett nytt, snabbare flygande. Vad skulle en intelligens på 500 eller 1 000 kunna göra med oss människor, frågar han sig. Hur skulle vi inte kunna bli manipulerade? Något jag inte tänkt på tidigare är att AI skriver kod, alltså kodar om självständigt. För mig tror jag att gränsen går där, ganska exakt. Jag tycker om AI så länge den befinner sig i ett läge där den så att säga arbetar utifrån människans uppdrag. Det är när den arbetar utifrån sitt eget uppdrag som det spårar ur, när den släpps fri på det sättet som saker och ting blir farliga. Hansson varnar för dess mänsklighet, att det kommer att vara svårt att skilja apparat från människa.

I DN skriver Sara Martinsson om narcissister och härskartekniken att triangulera, det vill säga snacka skit om en tredje part som inte är där för att skapa osäkerhet och ställa sig själv i centrum. Det slår mig att jag råkade dra in en sådan människa i ett projekt. Konflikter hela tiden, beskyllningar, alltid när människor inte var där, men aldrig när de var det. I ett läge råkade jag uttrycka mig klumpigt, det eskalerade och vi skulle tala ut, jag och projektledaren, som jag i grunden tyckte bra om. Av något skäl var narcissisten med, mycket glad, lycklig. Jag förstod inte situationen, projektledaren var för mig obegripligt irriterad samtidigt som det bara var en ordnyans som var problematisk. Givetvis begrep jag efter hand att narcissisten eldade på konflikten och sedan skulle fortsätta att göra det. Det är det enda projekt där jag känt att jag blev bortmobbad. Och personligheten, agerandet som kännetecknar narcissisten beskrivs bra i DN-artikeln.

Lena Andersson fortsätter att från filosofisk höjd gnälla, den här gången om hur obekvämt det är att flyga. Det är förskräckligt synd om henne. Och hon som måste flyga till Norge…

Skriver på De en gång döda, läser poesi, skriver en dikt. Slutkorrar Kethyas berättelse, den är utmärkt, starkt. En rimmad dikt. Utmärkt som en slogan för Gunnessons verkstad.

Ska börja läsa John Ajvide Lindqvists Sommaren 1985. Fick den i födelsedagspresent och den har fått bra recensioner. I grund och botten har han snott storyn från Carl-Johan Vallgrens Havsmannen: ett gäng ungdomar hittar en sjöjungfru/havsman som genast börjar manipulera dem genom tankeöverföring. Vi får se vad skräckmästaren gör av ploten, om inte annat så visar det att ingen struktur kan stjälas, två författare är alltid i olika temperament.

Adminsitrerar mig loss från Tabergsådalens kulturhus: Rekvisition till regionen, fakturerar, för in i ekonomin, ser till att skatten är på plats. Efterklokhet när allt är färdigt. Som det ofta blir. Nu är jag redo för tre veckors absolut semester. Till sist.

Grillkväll med Jenny och Mattias vid stugan. Mysigt.