Djur har en sällsam förmåga att visa kärlek. På morgonen lägger sig Frans helt enkelt på mitt bröst och spinner tills jag vaknar och smeker honom över ryggen. Då ett intensivt kurrande, nästan som skrik inifrån kroppen. Har läst någonstans att katter lägger sig över hjärtat eftersom det påminner om hur de låg i livmodern och att hjärtats ljud är ungefär lika högt. På samma sätt är handen proportionerligt lika stor som mammans tunga.

Halvidiot har satt upp anonym lapp på dörren om att vår katt Jama är på Martinsgården, ser utmärglad ut och borde tas hem. När Camilla hämtar henne är den gamla damen vid god vigör, skuttar in till matskålen och blir lite kelad innan hon sticker tillbaka till semesterresorten, där en massa live:are just har börjat ge henne mat och uppmärksamhet. Eftersom vi varit i Danmark några dagar kunde lappen ha fungerat som tecken till inbrottstjuvar – här är det semestertomt, kom och ta! Om nöden kräver lappar, och det ska verkligen till en yttersta nöd för det, lägg dem för fan i brevlådan, speciellt under semestern.

Ett alternativt är att respektera djur och människors vilja att vara på en plats.

Författaren Per Odensten dog den 10 juli, jag har helt missat det. Sannolikt den bästa stilisten i Sverige. Gheel från 1981 är konstnärligt sett ett storverk och romanerna Människoätarens skugga och Skärvan i bergets natt kolsvarta och djupt brutalt existentiella skildringar av vad det är att vara människa. Han förtjänade alla priser han kunde få och är oförskämt bortglömd – inga helsidesrunor i DN eller SvD. Det finns få böcker, men några, där jag verkligen undrar hur författaren har lyckats skapa en så absolut förtätad stämning i texten. Delar av PO Enquist, Kerstin Ekmans och Sara Stridsbergs författarskap är sådana. Med Per Odensten har det varit så varje gång jag läst hans böcker. Men jag kan inte säga exakt hur det går till, men ungefär en ofta annorlunda meningsbyggnad, mängder av substantiv, inga adverb, få adjektiv. Mänsklig. Kanske framför allt det: ett djupt mänskligt språk.

Två gånger har jag pratat med Per Odensten. Som litteraturutvecklare i Jönköpings län ringde jag upp honom för att fråga om han ville vara mentor för en yngre författare. Men han var i slutet av sitt liv och ville ägna all kraft åt att skriva, han upprepade det flera gånger trots att jag fullt ut förstod och tyckte att valet var det rätta. Författare ska skriva. Någon dag efteråt ringde han upp, hade kanske haft oro över att ha sagt nej, och undrade om projektet skulle fungera ändå. Jag sa att han valde rätt, att det var i sin ordning. Författare ska skriva. Allt annat är nödvändighet eller larv. Jag kände inte Per Odensten men en människa som skrev så och handlade på det viset måste respekteras på djupet.

Läs för övrigt Håkan Bravingers utmärkta text på Norstedts hemsidan: Till minne av Per Odensten.

Danmark.

Vi är egentligen där för Legoland. I stort framstår Legoland som en sjangserad nöjespark där man ställt fram legofigurer vid karusellerna. Extremt mycket människor, får flash backs av att ha varit där som barn utan att minnas det innan vi åker. Toaletterna och den ohyggliga människomassan (80% barn) utanför entrén framkallar minnet. Egentligen använder man lego på samma sätt som Liseberg kaniner, en slags inramning. I övrigt drivs så mycket människor som möjligt in vilket leder till väntetider vad vi än vill göra. Höjdpunkten kommer när Camilla sänker en basketboll och vinner en gigantisk mjukhund som Klara därefter bär runt på och kallar Hundis.

Lika illa som Legoland är, där vi struntar i att gå in andra dagen trots fria biljetter, lika fascinerande är Lego House, som visserligen är svindyrt (450 svenska kronor/person) men djupt fascinerande och lekfullt för oss alla. Vi får armband som öppnar världen och som hela tiden används, vi bygger en legofisk som animeras och simmar runt i ett stort akvarium, ett legoansikte som får armar och ben och dansar, tävlar med legobilar, gör en legofilm i stop motion-teknik, världens största legobygge (ett träd) i mitten, legomästare ställer ut och legots historia i källaren. Suveränt, upplyftande och kreativt. Dessutom lagom mycket människor, många visserligen, men alla kommer fram och kan genomföra de olika momenten i huset.

I Veijle, där vi bor, finns Ökolariet, som är en slags miljölekpark där barn och ungdomar får gå runt och kolla på djur som lever i vatten och får kunskap om ekosystemet. Gratis. Barnen leker, målar, allt mycket enkelt men pedagogiskt uppbyggt: gör ett vykort med fjärilar, måla ett tre-i-rad-spel med insekter. Vada genom ett golv av blod och läs om hur dumt det är att äta kött. Det är utmärkt, någon har tänkt, haft en vision, genomfört, haft uppbackning. Den kreativa visionen och att den genomförs konsekvent är så viktigt. Jag kom att tänka på Ödlan, Jönköpings version av ett liknande hus, där inget riktigt tycktes fungera, alla hade en massa olika åsikter om inriktningen och det mesta blev halvdant genomfört trots att förutsättningarna (om de ekonomiska vet jag förstås inget) på många sätt var utmärkta.

Vi går på Århus konstmuseum, lite för att Klara blir förtjust över regnbågstunneln som finns på taket, men mest för att det är ett djupt fascinerande och utmärkt museum. Skräck, tänker jag efteråt. En djup oro följer mig från rum till rum, ofta är det som att gå in i nya världar. I ett rum är jag i en japansk skräckfilm, åska och regn utanför, läckage i taket. I nästa är jag i ett kinesiskt vardagsrum där en experimentell film visas på projektor. I några utställningssalar kroppsdelar och barn på ett olustigt sätt. Därefter ett rum med speglar som gör att jag får höjdskräck. Och efteråt, den ihållande känslan av djupt liggande oro. Konsten har haft sin verkan.

Över lag har jag en känsla av att danskarna sprungit om oss. Vi passerar sundet och med ens känns det friare, som om man litade mer på människorna. Kanske är känslan sådan eftersom jag är på semester och inte läser danska men svenska nyheter. Men också för att det finns en naken hästmänniska tillsammans med andra djurmänniskor i statyform i Vejle, i Billelund där Legoland ligger finns en stor mängd andra parker med äventyr för barn, så många att det framstår som enastående för mig, i Århus finns det där extraordinära konstmuseet med förmedlande modern konst jämte tågstallarna med sitt kulturhus där alla former av kultur ryms.

Människor tillåts tänka kreativt, så känns det där.

Så känns det inte här.

Efter att ha varit lite fjärran nyheter öppnar jag apparna igen: Det har blivit lite för många koranbränningar i Sverige. Turkiet har haft rättegång och vill arrestera Paludan. Och Paludan, han skrattar så klart. Turkiet vill inte släppa in Sverige förrän vi har förbjudit bränning av Koranen. DN har en utmärkt artikel (kanske den första i frågan) om juridiken bakom polisen bedömningar och hets mot folkgrupp och framför allt om vilka som ligger bakom – jag hade inte fel om att det är puckon, ett gäng rättshaverister men framför allt individer och inte en samlad grupp. Jag kan inte låta bli att tänka att de vinner sin kraft från debatt och att både media och de internationella reaktionerna spelar med dem, det kommer flera. I Irak stormas ambassaden av religiösa, våldsamma människor men personalen är inte där och får flytta till Stockholm för ett tag. Religion, precis som alla andra idéer, som motiverar våld av alla sorter är verkligen avskyvärt.

I Italien tas de lesbiska ickebiologiska mammorna bort från födelsecertifikaten. I Ukraina fortsätter dödandet. 19-åring i Nebraska har tagit ett abortpiller och döms till fängelse.

På väg hem från Danmark, utanför Malmö stannar vi vid Max. Utanför fönstret där vi sitter finns en bil med två hashtags: ”Free all big boobs” och ”Big Dick Energy”. Till och med sjuåringen fattar att det är töntigt och frågar: Vet de inte vad de gör? Fyra killar ställer sig vid bilen, de röker på, en av dem trycker ner handen i jeansen och står där, skrapar, klappar, krafsar. På parkeringen utanför fönstret. Läser att kvinnorna kommer att ta över, att de är mer ambitiösa, får högre betyg och snart har två tredjedelar av alla chefsposter. Ni måste sätta fart. Ni är uppenbarligen framtiden.