Vaknar och läser nyheterna.

Försvaret köper 1 300 sablar för 59,9 miljoner, skriver Aftonbladet. Nästa steg är att köpa ytterligare 2 580 sablar. 180 miljoner sammantaget. På sablar. Jag vet inte så mycket om modern krigsföring men…

SvD. Ebba B.T. skriker (jag vet inte varför men allt människan säger i tidningarna läser jag som skrik) att varje köp av rysk gas är pengar till Putins krigskassa. Alla partier vill sätta stopp för den. Ändå fortsätter gasen komma till Sverige.

Huvudnyhet i JP: ”Hög på morfin hittade Lii, 37, kärleken: Jag höll inte tillbaka”. Kulturbevakningen i JP: Fyra artiklar om att Håkan Hellström snart ska spela här.

Tillstånd har givits för att bränna Torah och Bibel framför Israels ambassad i Stockholm. Det var väl bara att vänta. Jag är oerhört ambivalent angående förbud att bränna Koran/Bibel/Torah. Att konstatera är att det är absoluta rövhål som ägnar sig åt den typen av provokationer. I en värld där det inte är uppenbart och alla är överens om att det bara är rövhål som gör så kanske det är en rimlig utväg att inskränka yttrandefriheten och förbjuda bränningarna. I en värld där media inte jublar över varje bränning och spär på konflikten utan låter rövhålen stå ensamma med sin grumliga retorik och bränna sina biblar skulle inskränkningen i yttrandefriheten inte behövas utan rövhålen klassas som vilseförda rövhål, halvt sinnessjuka. Så kände jag det på 90-talet när nazisterna, alltså de som grundade SD, lade ner kransar vid statyn av Karl XII. Att det var en rad idioter som gjorde något nästan helt obegripligt. Alla visste ju vad som hade hänt i nazityskland. Till sist upphörde den årliga processionen, eller media slutade i alla fall att bevaka den, vilket ledde till att nästan ingen brydde sig om de där rakade pojkarna. Inte förrän man började skriva spaltmeter på spaltmeter om SDs framgångar.

Så vaknar jag. Sådan är min värld. Tro fan att man föredrar att fotografera blommor och hålla sig i källaren. Läsa poesi, skriva poesi.

Upptäckte när jag bläddrade bland dikterna från Tranås at the fringe att i morgon är sista dagen att lämna in dikter till antologin som är resultatet av en workshop i ekfrasskrivande som jag ledde. Visade fyra filmer från festivalens screening, experimentella, och ett litet sällskap med poeter skrev tio minuter efter varje film, i känslan, i tanken, som reflektion eller bara som sig själva. Skapade chat-grupp, påminde om dödlinan, började fundera på formgivningen. Och, slog det mig, på mina egna dikter.

Sedan började jag skrolla i flödet på FB tills jag blev frustrerad över hur dum jag är som skrollar mig uttråkad på FB.

Våfflor och kaffe.

Två timmars rejält arbete med de fyra dikterna jag skrev. Omskrivna två gånger i alla fall. Möjligen redo att formges. Inser att jag skulle hata mig själv om jag fick dikterna, som grafiskt spretar åt alla håll, som formgivare i ett program som inte behåller formateringen. Tänker att jag kan bearbeta dem ännu en gång om det behövs när jag lägger in dem.

Figuren som tänkte bränna Torah och Bibel utanför Israels ambassad kallar till pressträff och berättar att han bara ville starta en debatt genom sitt tillstånd och aldrig egentligen tänkte genomföra bränningen. Han vill visa att det är viktigt att använda ord istället. Obegripligt nog tycker människor att det är bra, han får beröm. Jag kan inte låta bli att tänka på de våldsamma mobbarna på skolgården som efter en rast utan att slå någon fick beröm av läraren för att inte ha slagit någon på tjugo minuter. Egentligen var han upptagen med att hugga i marken med en pinne, men lärarna blev lätt extatiska. Jag hade alltid känslan av att det var en måttlig bedrift.

Om ett rövhål hotar att förnedra människor men inte gör det är hen ingen hjälte, då är hen fortfarande ett rövhål. Lite mindre, men fortfarande ett rövhål. Det är när man inte hotar med att förnedra andra människor och inte heller gör det som man inte är ett rövhål utan en människa med en någorlunda kalibrerad moralisk kompass.

Så enkelt är det.