Ser de tre sista avsnitten av The Last of Us. Spel i grunden, oerhört välgjord serie. Avsnitt tre är fantastiskt, tårdrypande. Över lag tycker jag bra om romanstrukturen, att sidospår får växa ut. Om serien generellt är karaktärsdriven återgår slutet till spelestetiken, John Wick: tuff man mejar ner alla. Det plattar till, men pekar givetvis vidare mot säsong två i spelet. Det kommersiella ska ha sitt. För mig som bara ser serien är det synd. Allt är så välgjort innan dess. Bara svampmänniskorna håller sig borta är dystopin och samspelet mellan karaktärerna utmärkt. Givetvis behövs splattret och ofta finns i avsnitten enstaka utbrott av extremt våld. Det är befriande. Med början i Cormac McCarthys Blodets meridian började jag tänka på våld i fiktion som förlösande. Här går människor genom ett öde landskap, ständigt hotade av monster, mänskliga och svampiga. Utan mat, karga världar där minsta misstag kan betyda en smärtsam död, i sinnen som begått illdåd, vänner som dött på de vidrigaste sätt. Våldsutbrotten fokuserar. Alla psykologiska vidrigheter lämnar karaktärerna så att de ska kunna överleva. Förlösning.

HD vägrar att lämna ut två turkiska medborgare till Turkiet, trots att staten har bett om det. Tydligen har de laddat ner en app som hör till Gülenrörelsen, terrorstämplad i Turkiet, men HD menar att det inte räcker för att lämna ut de två turkiska medborgarna. Första gången jag hör den typen av berättelser, som av en händelse dagen efter att Erdogan öppnat vägen för Sverige in i krigsgemenskapen. Spännande nog innan vi faktiskt blivit medlemmar i NATO.

Sol, 20 grader när jag går ut med Humla. Skogen är våt och doftar fantastiskt. Moln, regnkänsla när jag kommer tillbaka.

SvD kultur toppar appen med en ny text från Pamela Andersons självbiografi, den här gången om sexvideon, flyttar upp texten om Dogge, plusar på med ”Fem tv-spel att lägga din semester på” och Anna Hellsten tipsar om tv för sommaren. Under strecket kanske är den enda orsaken att behålla SvD just nu. Om smärtlindring. I övrigt en absolut intellektuell sommartorka på SvDs kulturredaktion.

Cyklar ner till Industrimuséet i Norrahammar precis innan regnet börjar. 40 kilometer i timmen i backarna, hisnande skräck när korsningarna närmar sig. Elcykel, skönt med drivet, fartvinden. 25 kilometer i timmen utan ansträngning. Sista dagen med Platsens författare. Emma och Kethya har arbetat i tre veckor med sina texter och det drar ihop sig till dödlina på fredag. Mycket spännande att läsa, deras vindlande fantasi, hur den verkar och speglar kulturella uttryck som ungdomar har runt sig. Emma skriver en mycket fin dikt – ”Vänskap i fysikboken”. Intelligent. Kethya närmar sig den brasilianska serien 3% korsat med Hungerspelen, fast råare. Ypperligt! Korrektur, sedan är texterna klara. Industrimuséet fyller sin funktion som plats, ett par gånger far Emma iväg och letar fakta, ser hur samhället såg ut på 40-talet och hittar en lämplig bilmodell till sina karaktärer.

Jag och Camilla har varit inspirationsförfattare för Platsens författare i Habo och Mullsjö också. Fullkomligt fascinerande med deras berättelser om John Bauer, hur otyglad deras fantasi är. Den ena efter andra skriver ut vindlande äventyr i den värld JB skapade. Jag är full av beundran inför deras hjärnor, inför det oförstörda sinnet som inte ens är medvetet om någon förstelnande konvention.

Märklig tant kommer förbi någon gång om dagen. Någon slags arbetslivsträning på museet. Det är okej, vi sitter så att folk ska kunna prata med oss. Medan jag visar hur hon ska skicka en insändare till JP pratar hon om att mycket av det gamla dör, föreningar, folkdanslaget har lagt ner. Hon pratar om folkdräkter, lägger ut texten om hur dåligt samhället blivit och hur vi rättat oss efter muslimerna, till och med på skolavslutningarna. Jag får avbryta henne, men hon fortsätter ett tag till. Minns att hon pratat om såssarna, liksom spottat ut ordet, och redan då stod den politiska felspringningen klar. Otäckt. Och märkligt att den typen av människor alls existerar och uttrycker sina ignoranta åsikter som sanningar.

Genuin känsla av saknad drabbar mig när jag skiljs från Emma och sätter mig på cykeln. Hemvägen är ganska tung, försöker cykla runt berget men lyckas bara delvis. Blir förvånansvärt trött.

Poesiskrivande. Läser tre poeter, två dikter av varje och skriver en egen dikt. Förvånansvärt stimulerande. Lägger ut på villapoeterna på Instagram. Verkligheten, att vem som helst kan läsa, skapar en slags anspänning, i förhållande till att det bara är utkast alstrar det en fin balans. Sedan De en gång döda, den andra omskrivningen.

Slår mig att det kanske är något fel på betygen eftersom antagning.se skriver att jag är ”antagen med villkor” på Kreativt skrivande IV, att det är gymnasiebetyg som behöver kompletteras. Tidigare har jag inte behövt visa att jag gått Svenska 3 och Engelska 5, nu är det ett krav. Har jag det? Ägnar tokigt mycket tid åt att kolla vilka betyg jag har från 1993. Sifferbetyg. Vad betyder de? Vilka kurser har jag ens gått? Ingen aning. Hysterin, samma som när jag inför ansökan till JU-jobbet insåg att jag inte hade någon magister. Gymnasielättjan kommer fan ständigt och biter en i stjärten.

Ironiskt om jag inte får gå kursen för att de inte har mina gymnasiebetyg i svenska och engelska efter 480 högskolepoäng. Efter gymnasielärarexamen i svenska. Efter sju översatta böcker mellan svenska och engelska. Efter att ha varit kursansvarig och examinator på kreativt skrivande på JU.

Så lugnar jag mig lite. Engelska 5 är grundkursen. Svenska 3 antar jag att jag läste eftersom jag har tre år med svenska. Och ett specialarbete om ”Ernest Miller Hemingway”. Just det måste göra hela skillnaden.