I dagarna blir idén om att alla är lika mycket värda prövad, inte medvetet men tydligt, ungefär som i de där etiska dilemmana som man ibland får och som jag alltid tyckt varit lite absurda. Men nu, helt konkret.

I en undervattensfarkost har fem miljonärer betalat för att få åka ner och se på Titanics vrak. När något går fel finns genast en omfattande hjälpinsats. Efter hand ansluter fler båtar från olika länder och hjälper till i sökandet. Området är enormt och djupen svindlande. Man kan tänka sig att sitta där i den söndriga farkosten, jag undrar vad de säger, hur de resonerar. Timme efter timme med allt mindre syre. I tre dagar har medierna räknat ner, nu är det bara några timmar kvar.

Samtidigt förliser en båt med cirka 500 flyktingar i Medelhavet. Räddningsinsatsen är halvhjärtad, man får upp cirka 100. Resten försvinner i strömmarna, i kölden. EU får givetvis kritik, men jag undrar hur den kritiken tas emot i den administrativa kolossen.

Det är så olika mellan de där fem miljonärerna och de där 500 människorna. De fem är ju viktiga människor med mycket pengar och därför värda att lägga resurser på. Värdet i att vara en vanlig människa bland andra framstår som mycket litet. Och det gör mig oerhört sorgsen.