Barnvisan rullar som lobotomi genom hjärnan,
rosablå animerade figurer har ett båtrace. Alla
vinner varsin gång. Aborter är inga varelser
annat än i en skenvärld, ”spöklikt uppskimrande
som om de kom ur verkliga gravar”,
skriver Göran Sonnevi. Hundbajset
som långsamt växer fram ur snön. Det
ickelevande som lämnar plats för gräsmattor.
Ett hus i skogen, i avskildhet är den
sanna ondskan, läser jag framför järnspisen
i källaren, under isoleringens hundratolfte dag.
Jag får den drägliga bollen i handen
och kastar den, så att hon får springa
och komma tillbaka med den, grymtande
av djupt liggande glädje.