Snöhinnan täcker isen upp mot bron.
En drönare surrar att vi har lyckats nu.
Den närmar sig isens yta, låter hovringsblåsten
bryta ytan och ge skärvorna vågor. I
spegeln finns en blå himmel men de
svartklädda pratar som om inget fanns.
Kölden driver igenom handskarna,
kinderna rodnar. Det fanns en sommar
när de var andra, varandras motpoler
och varandras tröst.