Ibland flöt de iland invid bryggan.
Urgröpta och slipade av vattnet
låg de vita i handen. Somliga
så sköra att enbart ett vitt grus
återstod sedan de gungats mot
insjöstenarna. Tandraderna var
vinklade ner mot svaljet och
ögonhålorna låg runda och släta mot
fingertopparna. Det vita var
modellerat i ursprunget och förmedlade
känslan av ålderdomligt ursinne.
Inbäddat i skallarna fanns något som
existerade innan människan,
innan landmassorna. Ett vitt stoft,
en dimma över vassen.