I de tidiga morgnarna skuggades gaveln
av björkar. Jag satt i gräset med strån på fötterna,
våt i stjärten med yllefilt över axlarna.
Den stack och kliade i nacken. Händerna
i grönskan. Jag har sett det på film. 9 millimeter
framför en projektorsduk i ett hem som jag
numera bara minns vagt. I filmen finns bara jag
i gräset en sommar på en plats som
inte finns längre. Inte heller jag finns längre.
Men jag använder yllefiltar om kvällarna
i det kompakta decembermörkret. De
sticker i nacken och genom kläderna. Då
studerade jag de svarta skuggmönstren
från träden i taket och tänkte på pirater
och blommor och den magiska granen,
100-år gammal på slätten, ormbunkarnas världar
där ormar kröp längs stjälkarna. Nu
skriver jag ogenomträngliga kontrakt och avtal
i en stark längtan efter julen
för att åtminstone
erfara ett uns magi
hos de små.