Den djupa blå färgen i påfågelns dräkt
har klätts med vattenpärlor. Ögonen
vidöppna och munnen ett hål.

En gång stod jag på ett torg i Polen
med fjädrarna utspärrade, i väntan
på någon som inte kunde se mig.

Slukvarelserna skriker på den digitala lekplatsen
öppnar näbbarna och spärrar ut fjäderdräkten
tills världen består av deras språk.

En gång satte jag mig vid sjön och grät
De glasblanka ögonen i kistmörkret.
Ord som tjut från diafragmans inre.

Det vita. Dukarna. Faten. Fingrarna
över ögonlocken. Rörelsen nedåt. Beröringen.
I det sköra finns ännu språken.